Om träd – iakttagelser och erfarenheter från Ingrid Persson

Ingrid Persson delar med sig av sina iakttagelser och erfarenheter nedan och den här gången handlar det om träd. Hon har tidigare fägnat oss med det sprittande och välformulerade kåseriet  ”Mikroorganismer är konstiga kroppar” här på bloggen så håll till godo!
_________________________________________________________

Träd är överlevare! Om inte rådjur stämplar sitt revir på unga stammar förstås, eller älgar tuggar i sig barken i gamla äppelträd så det blir öppna sår, eller om stormar fäller dem till marken med rotändan pekande upp i skyn.

År 1970 flyttade Mannen och jag till en by på Småländska höglandet och till huset som byggdes år 1949.  Här fanns alla slags fruktträd och alla andra sorters träd som kan överleva i zon 5. På sommaren stod allt det gröna som en vägg intill huset och bakom huset stod skogen tät. Huset hade då stått tomt i tio år och säkert hade trädgården inte skötts på minst 20 år.

Sedan dess har fruktträden dött undan för undan. Plommon, krikon, skuggmoreller och äppelträd, sakta men säkert har de tynat bort. Från början fanns 11 äppelträd, nu finns tre kvar som bär god frukt. Och för all del – det räcker för hushållet och att sedan, med det som blir över, köra iväg till skogen för att inte locka hit älgar och rådjur. En sak har jag lärt mig under alla dessa år, att fruktträd som gör ett desperat försök att överleva, sätter otroligt mycket frukt. Så gör våra två plommonträd i år. Det gäller att ha en stor frys så man kan bevara dem i många år.

Däremot granarna och de stora lövträden har under vår tid här antagit jätteproportioner.

En gran som står nära huset på vårt berg, den använde vi som julgran och hängde upp julgransbelysning i under många år. Den är nu 25m hög.

En rönn har planterat sig i ett körsbärsträd
I ett körsbärsträd modell jätte, har en rönn planterat sig.

Den jättelika hängpilen ned mot vägen, hyser i sina tjocka förgrenade stammar en björk, en rönn och en oxel. I ett körsbärsträd modell jätte, har en rönn planterat sig.

Blad lägger sig mellan stammarna, blir så småningom jord, fågeln flyger förbi och skvätter dit några frön. Och vips växer där andra träd. Fast det tar ju åtskilliga år förstås.

Framför huset står två skönheter som planterats till
lyst. Paradisäppelträd, det ena med mörkröda blommor och dito frukter och det andra med vita blommor och plommonformade, gulrosa frukter.

Paradisäpple med ymp
Hackspetten har ympat in en gren vitt paradisäpple i det röda paradisäppelträdet.
Prydnasäpple rött
Paradisäpple med mörkröda blommor.

I det med mörka blommor har hackspetten spelat oss ett spratt. Hen har nämligen hackat in några kärnor från det vita trädet som blivit ympar. Så där sticker två grenar upp i kronan med vita blommor.

Men det mest överlevande träd som finns just här i omgivningarna, det växer hos Lars i Nystorp.

När han var tolv dagar gammal flyttade familjen till Nystorp – ett torp under Askeryds säteri vars ägare är adelssläkten Bonde. Då hade torpet brukats i fem generationer.

Lars är en ihärdig odlare och odlar allt från blomsterängar och rabatter till potatis, bönor, ärter och allt man kan tänka sig i ett grönsaksland. Han lever nästan som på självhushållningens dagar och håller hela stället i ett överdådigt skick.

Så här berättar han om sitt märkliga träd:
Framför boningshuset står ett gammalt äppelträd som när min familj flyttade hit var över 200 år gammalt med mer än 3 meter i omkrets som grenade ut sig i flera stammar.

sep 13 uggla,en,lars 013 (1)
Idag kan man stiga in i den murkna delen som har blivit som ett rum där man kan står rak.

Det var ihåligt och murket redan när jag var barn, vintrarna i början på 1940-talet gick illa åt trädet och flera stammar frös. Min far kapade ner de döda stammarna och så småningom växte det ut nya. Idag kan man stiga in i den murkna delen som har blivit som ett rum där man kan står rak. Trädet är 6-7 m högt, kronan breder ut sig med 10m i diameter. Vartannat år bär det frukt, enorma mängder – en syrlig sort som håller sig till fram på vårkanten.

Jag vårdar det så gott jag kan, det har blivit ett kärt väsen förknippat med många minnen, en symbol för livsvilja och småländsk envishet.

Humlorna som lär oss … – en berättelse av Hetty Post

Vår poetiska och naturälskande gästbloggare, Hetty Post, låter oss få ta del av en ny liten berättelse. Tidigare har hon skrivit ”Humlorna i fågelholken” här på bloggen. Det är bara att luta sig tillbaka i solstolen, njuta och läsa!
_________________________________________________________

Då blev det till salu, det vackra stället mitt i naturen och med sjön alldeles framför fötterna. För drygt trettio år sedan hyrde vi lillstugan och semestrade här flera år i rad. Och nu fick vi tillfälle att förvärva våra sommarminnen från länge sedan.

Men vilken besvikelse att återfinna huset så vansinnigt förstört. Ommålat i den värsta gula färg som bara tänkas kan, utstyrt med alla möjliga hemska saker som man kan komma på som hobbyelektriker. Kort sagt: hela det vackra stället hade förvandlats till någon sorts industri. Och det hade vi köpt? Skulle vi verkligen bo här? Skulle detta kunna bli vårt drömställe?

Jo, allt var redan bestämt. Eftersom vi aldrig tidigare har ångrat något beslut vi tagit drev vi även igenom husköpet. Kvarstod att börja kriget mot den hemska industrin.

Det blev hårda tag och brutalt revs allt som störde oss, för att vi sedan skulle kunna bygga upp på nytt, steg för steg. Tillbaka till naturen var målsättningen.

Huset renoverades både invändigt och utvändigt med naturliga material och färger. Den fula gula färgen byttes mot näver med äggskal för att låta huset smälta in i omgivningen.

Mitt i byggandet tog jag mig tid att sätta igång med trädgården. Det kändes så himla skön att bryta igenom den tråkiga raka gräsmattan och låta vilt gräs med vilda blommor växa in på kanten. Så roligt att klippa gångar genom det vilda gräset med sin ängsblomsterprakt. Nattviolen kom tillbaka. Så härligt! Vilken fantastisk upplevelse att brutalt rycka bort de röda rosorna och de röda och gula tulpanerna för att byta till stor Campanula (blåklocka) och stor Daggkåpa, som hänger ner som välfyllda kuddar ihop med andra växter i mjuka pasteller.

Sedan gjorde jag något nästan olagligt enligt trädgårdsarkitekterna. Mycket envist och fast bestämt planterade jag lupiner i olika färger.
Sedan gjorde jag något nästan olagligt enligt trädgårdsarkitekterna. Mycket envist och fast bestämt planterade jag lupiner i olika färger.

Sedan gjorde jag något nästan olagligt enligt trädgårdsarkitekterna. Mycket envist och fast bestämt planterade jag lupiner i olika färger. Det gäller ju bara att hålla ordning och koll i kaoset så att de inte tar över. Ändå blommar det nu lupiner i risten, gallret som borde fungera som skoskrapa vid trappan till entrén. När jag öppnar ytterdörren möts jag av en färgpalett med lupiner, som dessutom låter som en stråkorkester. För med lupinerna kom humlorna tillbaka till vår trädgård.

Man är inte ensam en enda dag. Det surrar och snurrar vänligt och de har det så trevligt tillsammans. Tittar man närmare ser man alla olika sorter. Det finns stora humlor och mindre, olika raser och färger. Maten räcker till alla, plats finns för alla i de stora avlånga blomklasarna och de är så väldigt sociala i umgänget. Humlornas motsvarighet till handgemäng – vinggemäng – uppstår aldrig. De är som en stor multikulturell familj.

Det är nog det de kan lära oss: alla får vara med här på jorden oavsett ras, färg och kön. Vi alla får leva ihop som en stor familj. Om humlorna kan det borde även vi klara av det…

Gökhumlan tar för sig!

IMG_3778Det finns en grupp humlor som kallas gökhumla eller snylthumlor. Humledrottningarna i den här gruppen vaknar senare på våren och tar sedan över bon från sin värdart när de behöver ett. Varje art av snylthumla specialiserar sig på att ta över bon från en viss art ”vanliga” humlor. Stensnylthumlan, exempelvis, tar endast över bon från stenhumlan och de härmar sin värdhumla både till färgteckning och lukt.

Det som kännetecknar snylthumlorna är att de är större och har hårdare och tjockare yttre skelett än sina värdhumlor. Denna egenskap kommer dem väl till pass i striden om boet. Drottningarna hos gökhumlan har heller inga pollenkorgar då de inte behöver samla mat för sin avkomma. Gökhumlans strategi går nämligen ut på att direkt döda drottningen i boet som hon tar över och därefter ta över den vanliga drottninghumlans roll, det vill säga att lägga ägg som arbetsbina tar hand om.

Gökhumlan kan inte producera några egna arbetarbin utan hennes avkomma blir antingen hanar eller nya drottningar. Detta innebär att så fort ett bo har tagits över på detta sätt lever humlesamhället inte så länge till. Allt eftersom arbetarna dör ut tar maten fort slut men skylthumlan hinner ändå slutföra sin livscykel.

Jag ska aldrig mer odla!

Aväten funkia
Rester av en funkia…

I år kom den redan innan odlingssäsongen ens startat, den där nästan panikfyllda känslan – jag ska aldrig mer odla igen! Den laddar oss hobbyodlare med sådan ångest, för egentligen är det ju det enda man vill såhär års! Vi har nog var och en lite till mans snuddat vid tanken att ta tjänstledigt under sommarmånaderna för att kunna försörja oss en tid på växter och odling. Men så kommer de, marodörerna, den ena efter den andra…

IMG_3750
Blommande geranium, en så kallat rådjurssäker växt – smaskens!

Så fort jag har rensat en liten plätt, en del av en rabatt, har rådjuren varit framme på natten eller tidig morgon nästa dag och bitit av föremålet för mina omsorger. Att jag aldrig får se Axveronikan, som jag naivt planterade i ena perennrabatten för två år sedan, har jag lärt mig att acceptera. Den vita Floxen likaså. Men i år har de knipsat av alla plantor av Alunrot och Astilbe flera gånger om, Akleja, som tidigare alltid har fått vara ifred, Stormhatt och Höstaster blir ständigt nedbetade. Maskrosor, Revsmörblomma, Kirskål och Såpnejlika däremot får vara ifred som vanligt.

Rådjurens hänsynslöshet beror kanske på att våren varit synnerligen torr och skog och äng runt omkring därför inte erbjudit de saftspända knoppar de så gärna sätter i sig. Eller så känner de sig vilsna då skogen nära vårt hus har sågats ner, att ge plats åt andra hus. En viss förståelse har jag och fortfarande förtrollas jag av deras skönhet de gånger jag ser dem stå mitt i rabatten och fundera över vilken planta de ska ge sig i kast med härnäst. Men efteråt… Allt som jag odlat för att kunna studera humlornas och binas beteende, allt som jag drömt om att gå och lukta på i sommar har troligen redan fått tillräckligt med stryk för att inte orka hela vägen kommande säsong. Den färgprakt som jag tänkt ska kunna avnjutas från flera olika rum i huset – i ett nafs är den väck! Alla former på blad och blommor som sparkar igång kreativiteten i hjärnan är redan deformerade, avätna!

En misstänkt brun, skallös snigel... Mördarsniglar har vi gott om!
En misstänkt brun, skallös snigel… Mördarsniglar har vi gott om!

Sniglar har vi visserligen inte sett så mycket av denna torra vår och ändå var det just en snigel som gav mitt odlarintresse dödsstöten! En kväll gick jag ut bara för att njuta av de underbara lila bollökarna. Mitt i blomprakten låg en äcklig skallös, brun snigel och vältrade sig, högst troligt en mördarsnigel – dem har vi gott om! Under antennerna kunde jag nästan ana dess hånleende. Sedan dess har jag träffat på dem på plattsättningen, ätandes andra sniglar, på vackra sirliga växter, i gräsmattan… Biologiskt snigelpellets har jag strött ut så fort jag vattnat någonstans men utan entusiasm. Jag vet att det hjälper, att de inte blir så många om man använder det i början av säsongen, men nu var det svårt att motivera sig, ens till att göra denna enkla syssla. Om inte sniglarna är på växterna så är det rådjuren. Andra har andra djur att reta sig på; sorkar, mullvadar, älgar, löss… ja ni vet ju själva hur det brukar vara. Nej, aldrig mer ska jag göra något så fåfängt som att odla, bestämde jag mig för i början av maj.

Så blev det lördagen den 28 maj. I min kalender stod det skrivet att trädgårdsföreningen i Åkersberga skulle ha sin årliga växtförsäljning, ett samarrangemang med konstföreningens vernissage och försäljning av konst vid Länsmansgården. Jo men visst skulle jag åka dit och köpa några salladsplantor. Det gjorde jag förra året att ha uppe på köksaltanen, dit varken rådjur eller sniglar verkar kunna ta sig. Och att prata och skratta med andra odlingsnördar helade min gröna själ! Med hem i bilden därifrån hade jag salladsplantor i olika kulörer, tomatplantor, isop – en växt som rådjuren åtminstone inte har som förstahandsval – och en stor kruka. Lite kanske jag kunde odla ändå trots allt…

Under resten av lördagen fyllde jag glatt krukor med jord, blommor och grönsaker. Några rädisor brukar jag alltid så i krukorna och japanska mållor att plocka hallonliknande bär från senare i sommar, till frukt- och grönsaksdrinken på morgonen. Köksbalkongen blev åter ett grönsaksrum, en naturlig fortsättning på köket. Den idén kom jag på förra året, ett lyckat experiment.

Cerise pion
Pionen får vara ifred både från rådjur och sniglar.

Det blev lördags afton och natt och sedan kom söndagen. Ett frö av hopp hade börjat gro inom mig över natten. Kanske skulle det gå att få till en av alla blomsterrabatter i år trots allt. Med nyfunnen energi grävde jag bort växter som vi inte har fått se blomma på flera år; Bergenia och Prickklocka. De ersattes bland annat med den giftigaste växten vi har i norden – stormhatt. (Nu är det rötterna som är giftigast på stormhatten så det är inte alltid rådjuren låter den vara trots allt). Pionerna har alltid fått vara ifred från både rådjur och sniglar. Fanns det ingen pion som stod lite olägligt i trädgården och som behövde flyttas på möjligen? Jodå. Där fanns en som stod lite väl skuggigt eller kanske framför allt inte syntes, varken från huset eller när man står och tittar ut över rabatten.

Grannen odlar gladiolus varje år och förra året såg jag den blomma. Det är ett gott tecken! På Trädgårdsmässan i Älvsjö i april i år råkade jag köpa några gladioluslökar som jag förgrott. Även om en del av dem hamnade i krukor på köksverandan, oåtkomliga för fyrbenta djur, prövade jag nu att sätta ut några i rabatten, där rådjuren står och betar rätt av. Här skulle testas. Är gladiolus rådjurssäkra eller inte? Alunroten fick kvistar av vinbär runt sig. Är det något rådjuren lämnar därhän så är det vinbärsbuskar! Döda vinbärsgrenar klipptes av och placerades runt smakrika växter. Kanske skulle de nu få en chans att återhämta sig.

Det slog mig medan jag arbetade med rabatten att den hittills har lyst av nybörjarens iver och misstag. Till viss del lyckades jag nu få bukt med dessa. Det har varit någonting obestämbart med den där köksrabatten som gjort att jag inte riktigt har tyckt om den. Men efter att ha odlat odlingsintresset i några år, läst på i böcker, pratat med kunniga människor och prövat själv, kunde jag nu identifiera några saker som gjorde att rabatten har upplevts som rörig och orolig. Dels var det för många olika växter i den, vilket gjorde att den kom att se prickig ut. Harmonin i att upprepa samma sorts planta på flera ställen kan inte överskattas. Sedan hade jag valt växter där lövverket såg liknande ut. Så mycket bättre blev det med de olika kontrasterna på bladen när gladiolusarna kom dit. Deras spetsiga, till synes vassa blad, kom att bryta fint mot ulleternellens lite rundare blad och den gula röllekans flerflikiga.

Det saknades även en centrumväxt, något storslaget och spännande i mitten för att lyfta hela rabatten. Detta noterade jag redan förra året. I år blev det en giftig slingerväxt – Purpurvindan Knowlian´s Black. Jag är bara obotligt förtjust i slingerväxter! Det är någonting extra romantiskt med dem och de hjälper till att skapa lite höjd i rabatten.

Keramiktuppen Kurt hoppas jag ska uppfattas som en varnande rådjursrumpa.
Keramiktuppen Kurt hoppas jag ska uppfattas som en varnande rådjursrumpa.

Som vanligt blev det mer kämpande än vad jag hade tänkt från början! Mentalt hade jag avsatt 1 timma eller max 1,5 för att byta ut växter och rensa runt dem som skulle vara kvar, men det tog ju förstås en hel dag och då hann jag inte plocka undan allting efter mig! Sista handen vid rabatten (för den här gången) var att sätta dit pricken över i:et – Kurt! En flygande, vit, fantasitupp i keramik hade följt med från min exkursion bland växter och konst vid Länsmansgården föregående dag. Den såg absolut ut att heta Kurt! Med hjälp av ett armeringsjärn i jorden, som man hängde upp keramiktuppen på, kom det att se ut som att han flög över rabatten. Kanske skulle hans vita färg påminna om en varnande rådjursrumpa i skymnings- och morgonljuset och skrämma bort rådjuren.

Oj, här har rådjuren missat en rosenknopp. Hoppas inte de läser min blogg nu och hittar den!
Oj, här har rådjuren missat en rosenknopp. Hoppas inte de läser min blogg nu och hittar den!

Visst har det kommit dit nya spår av rådjursklövar i köksrabattens jord, även efter den där söndagen, men ingen växt har blivit nerbetad. Det finns alltså hopp trots allt om en blommig sommar. Nu är vi inne i juni månad och även om jag är väldigt sent ute har jag rensat, bytt ut växter, satt upp vinbärskvistar och hällt snigelmedel i de flesta rabatter i trädgården vid det här laget. Aldrig-mer-odla-sjukan har släppt sitt grepp och i morse strosade jag runt med tekoppen i handen och tog bilder och njöt av allt det vackra naturen har att erbjuda.

Bin som tar anställning hos humlorna

humlan och aklejan
Det är roligt när det kommer frågor från er läsare här på bloggen! För en tid sedan hörde Batte och Birgitta av sig med följande fråga:

Hur kommer det sig att humlor använder bin som gästarbetare?

Sedan dess har jag sökt i litteraturen men inte hittat något tydligt svar. Kanske beror det på att ett bi är inblandat och bin spelar verkligen en biroll i humleforskarnas värld.

Men den engelska forskaren, Dave Goulson, konstaterar att det händer att solitära bin flyttar in i humlesamhällen och verkar så att säga ta anställning där. De samlar pollen och nektar som de levererar till det humleboet. Humlorna tacksamt tar emot denna frivillig hjälp eftersom humlesamhällen är relativt små och varje individs insatser gör skillnad. Ett humlesamhälle kan bestå av 200 individer, medan tambin utvecklar samhällen på flera tusen individer, bara som jämförelse. Man kan kanske tänka sig att det nyinflyttade solitärbiet får skydd som tack för sina tjänster, men det är bara spekulation från min sida.