Humlorna som lär oss … – en berättelse av Hetty Post

Vår poetiska och naturälskande gästbloggare, Hetty Post, låter oss få ta del av en ny liten berättelse. Tidigare har hon skrivit ”Humlorna i fågelholken” här på bloggen. Det är bara att luta sig tillbaka i solstolen, njuta och läsa!
_________________________________________________________

Då blev det till salu, det vackra stället mitt i naturen och med sjön alldeles framför fötterna. För drygt trettio år sedan hyrde vi lillstugan och semestrade här flera år i rad. Och nu fick vi tillfälle att förvärva våra sommarminnen från länge sedan.

Men vilken besvikelse att återfinna huset så vansinnigt förstört. Ommålat i den värsta gula färg som bara tänkas kan, utstyrt med alla möjliga hemska saker som man kan komma på som hobbyelektriker. Kort sagt: hela det vackra stället hade förvandlats till någon sorts industri. Och det hade vi köpt? Skulle vi verkligen bo här? Skulle detta kunna bli vårt drömställe?

Jo, allt var redan bestämt. Eftersom vi aldrig tidigare har ångrat något beslut vi tagit drev vi även igenom husköpet. Kvarstod att börja kriget mot den hemska industrin.

Det blev hårda tag och brutalt revs allt som störde oss, för att vi sedan skulle kunna bygga upp på nytt, steg för steg. Tillbaka till naturen var målsättningen.

Huset renoverades både invändigt och utvändigt med naturliga material och färger. Den fula gula färgen byttes mot näver med äggskal för att låta huset smälta in i omgivningen.

Mitt i byggandet tog jag mig tid att sätta igång med trädgården. Det kändes så himla skön att bryta igenom den tråkiga raka gräsmattan och låta vilt gräs med vilda blommor växa in på kanten. Så roligt att klippa gångar genom det vilda gräset med sin ängsblomsterprakt. Nattviolen kom tillbaka. Så härligt! Vilken fantastisk upplevelse att brutalt rycka bort de röda rosorna och de röda och gula tulpanerna för att byta till stor Campanula (blåklocka) och stor Daggkåpa, som hänger ner som välfyllda kuddar ihop med andra växter i mjuka pasteller.

Sedan gjorde jag något nästan olagligt enligt trädgårdsarkitekterna. Mycket envist och fast bestämt planterade jag lupiner i olika färger.
Sedan gjorde jag något nästan olagligt enligt trädgårdsarkitekterna. Mycket envist och fast bestämt planterade jag lupiner i olika färger.

Sedan gjorde jag något nästan olagligt enligt trädgårdsarkitekterna. Mycket envist och fast bestämt planterade jag lupiner i olika färger. Det gäller ju bara att hålla ordning och koll i kaoset så att de inte tar över. Ändå blommar det nu lupiner i risten, gallret som borde fungera som skoskrapa vid trappan till entrén. När jag öppnar ytterdörren möts jag av en färgpalett med lupiner, som dessutom låter som en stråkorkester. För med lupinerna kom humlorna tillbaka till vår trädgård.

Man är inte ensam en enda dag. Det surrar och snurrar vänligt och de har det så trevligt tillsammans. Tittar man närmare ser man alla olika sorter. Det finns stora humlor och mindre, olika raser och färger. Maten räcker till alla, plats finns för alla i de stora avlånga blomklasarna och de är så väldigt sociala i umgänget. Humlornas motsvarighet till handgemäng – vinggemäng – uppstår aldrig. De är som en stor multikulturell familj.

Det är nog det de kan lära oss: alla får vara med här på jorden oavsett ras, färg och kön. Vi alla får leva ihop som en stor familj. Om humlorna kan det borde även vi klara av det…

Gökhumlan tar för sig!

IMG_3778Det finns en grupp humlor som kallas gökhumla eller snylthumlor. Humledrottningarna i den här gruppen vaknar senare på våren och tar sedan över bon från sin värdart när de behöver ett. Varje art av snylthumla specialiserar sig på att ta över bon från en viss art ”vanliga” humlor. Stensnylthumlan, exempelvis, tar endast över bon från stenhumlan och de härmar sin värdhumla både till färgteckning och lukt.

Det som kännetecknar snylthumlorna är att de är större och har hårdare och tjockare yttre skelett än sina värdhumlor. Denna egenskap kommer dem väl till pass i striden om boet. Drottningarna hos gökhumlan har heller inga pollenkorgar då de inte behöver samla mat för sin avkomma. Gökhumlans strategi går nämligen ut på att direkt döda drottningen i boet som hon tar över och därefter ta över den vanliga drottninghumlans roll, det vill säga att lägga ägg som arbetsbina tar hand om.

Gökhumlan kan inte producera några egna arbetarbin utan hennes avkomma blir antingen hanar eller nya drottningar. Detta innebär att så fort ett bo har tagits över på detta sätt lever humlesamhället inte så länge till. Allt eftersom arbetarna dör ut tar maten fort slut men skylthumlan hinner ändå slutföra sin livscykel.

Bin som tar anställning hos humlorna

humlan och aklejan
Det är roligt när det kommer frågor från er läsare här på bloggen! För en tid sedan hörde Batte och Birgitta av sig med följande fråga:

Hur kommer det sig att humlor använder bin som gästarbetare?

Sedan dess har jag sökt i litteraturen men inte hittat något tydligt svar. Kanske beror det på att ett bi är inblandat och bin spelar verkligen en biroll i humleforskarnas värld.

Men den engelska forskaren, Dave Goulson, konstaterar att det händer att solitära bin flyttar in i humlesamhällen och verkar så att säga ta anställning där. De samlar pollen och nektar som de levererar till det humleboet. Humlorna tacksamt tar emot denna frivillig hjälp eftersom humlesamhällen är relativt små och varje individs insatser gör skillnad. Ett humlesamhälle kan bestå av 200 individer, medan tambin utvecklar samhällen på flera tusen individer, bara som jämförelse. Man kan kanske tänka sig att det nyinflyttade solitärbiet får skydd som tack för sina tjänster, men det är bara spekulation från min sida.

Gadden – humlans vapen

Humla i rhododendronHumledrottningar och arbetarna, det vill säga alla av honkön, har en gadd som vapen att försvara boet med mot inkräktare. Gadden utvecklas ur ena äggläggningsröret. I anslutning till gadden finns en giftblåsa fylld med histaminer. Hanarna däremot saknar både gadd och giftblåsa.

Humlornas klara färgteckning, ofta olika varianter av ränder i gult, svart och ibland rött, är varningsfärger och markerar för eventuella rovdjur att de är giftiga. Hanarnas strategi går ut på att ha samma varnande färgteckning som honorna, men om något rovdjur skulle ge sig på dem ändå har de ingenting att försvara sig med.

Många tror att om humlan väl använt sin gadd så lossnar den och insekten dör. Detta gäller endast för honungsbin, som har en hulling ytterst ut. Humlan saknar hullingen och kan därför stickas flera gånger om.

Humlorna i fågelholken – en berättelse av Hetty Post

Det surrar i luften av lust och intresse att dela naturupplevelser med varandra! Fantastiskt! Dagens gästbloggare, Hetty Post, har skrivit en vacker och poetisk berättelse om humlor som jag har fått lov att lägga upp här på bloggen.

Hetty är född och uppvuxen i Nederländerna. Under många år arbetade hon som musiklärare, men nu utvecklar hon istället ordens musik genom att skriva. Detta gör hon på svenska, även om modersmålet är ett helt annat.

Tillsammans med sin berner sennen hund och maken som ständig bärare av ryggsäcken, gör hon långa utflykter och upptäcktsfärder i skog och mark. Hetty är en naturälskare av stora mått! Det var naturskildringarna i boken ”Barnen från Frostmofjället” som fick henne att längta till Sverige som liten och så småningom också till att flytta hit.

________________________________________________________

Det hände för ett bra tag sedan på den tiden då vi bodde i byn Hullaryds vackraste hus.

Drömmar om lusthus...
Drömmar om lusthus…

Ett lusthus, skulle vi ha. Tänk hur det är att sitta i lusthuset, sent på kvällen under sommarens lata dagar och se månen stiga upp bakom grantopparna.

Lusthuset byggdes och nu var det bara inreda för mysiga stunder.

Efter vintern blev det vår och dags att förbereda för en lång och skön sommar.

En dekorativ gammal fågelholk fick plats på en hylla längst bak på väggen i det åttakantiga  lusthuset, som traditionsenligt fick vara öppet på framsidan.

Sedan kom den dagen då det bara var att sätta sig och njuta.
– Jaha, men vad nu då?
Plötsligt blev det en väldig trafik av humlor som sökte sig till den gamla fågelholken. Det började med en enda trevlig humla som vinkade vänligt med vingarna när den flög förbi oss, men som snart bjöd hela kompisgänget på besök. Nähä, nu var det inte så roligt längre att sitta och fika eller vad man nu ville göra.
– Hur löser vi detta men med respekt för humlorna,
tänkte jag. Efter en natts filosoferandet kom jag på att flytta fågelholken. Den fick en ny plats på räcket vid entrén. Inte så bra tänkt, visade det sig. Mycket protester uppstod. Usch, det började surra och snurra och humlesvärmen verkade rätt irriterad, distraherad och panikslagen. De flög åt alla håll och vinkade inte längre så vänligt. Vad jag tyckte synd om dem.

Det var tydligen för mycket begärt att få ha lusthuset för oss själva. Vad gör vi nu? Det slog mig att det behövde göras ett mellansteg. Jag flyttade gamla fågelholken halvvägs tillbaka, på trädgårdsbordet mitt i lusthuset bland kaffekoppar och fikabröd. Yes, då blev de uppenbarligen glada och flög med schvung in i sin bekväma villa och ut igen. Det surrades av glädje.

När det hade lugnat ner sig blev det dags att ta ytterligare steg i processen och så småningom kunde fågelholken flytta tillbaka till räcket vid entrén igen. Denna gång gick det som smort och glada flög humlorna omkring, in och ut. Det var bara vi, tvåbenta, som fortfarande inte kunde sitta i lugn och ro utan bara var tvungna att studera humlornas beteende. Dags för sista steget i proceduren, nämligen att vända den gamla fågelholken med öppningen utåt och i riktning mot trädgården. Mitt mål var ju att komma ut ur anflygningsrutten. Om man såg till att placera öppningen så att den varken hamnade i blåst eller starkt solsken skulle det nog kunna lyckas. Efter några dagar uppfattade de kloka humlorna våra ansträngningar och hittade sin egen väg in i holken, och vi hade fått vårt så desperat efterlängtade lusthus tillbaka.

Det går alltså att träna humlor!