Om träd – iakttagelser och erfarenheter från Ingrid Persson

Ingrid Persson delar med sig av sina iakttagelser och erfarenheter nedan och den här gången handlar det om träd. Hon har tidigare fägnat oss med det sprittande och välformulerade kåseriet  ”Mikroorganismer är konstiga kroppar” här på bloggen så håll till godo!
_________________________________________________________

Träd är överlevare! Om inte rådjur stämplar sitt revir på unga stammar förstås, eller älgar tuggar i sig barken i gamla äppelträd så det blir öppna sår, eller om stormar fäller dem till marken med rotändan pekande upp i skyn.

År 1970 flyttade Mannen och jag till en by på Småländska höglandet och till huset som byggdes år 1949.  Här fanns alla slags fruktträd och alla andra sorters träd som kan överleva i zon 5. På sommaren stod allt det gröna som en vägg intill huset och bakom huset stod skogen tät. Huset hade då stått tomt i tio år och säkert hade trädgården inte skötts på minst 20 år.

Sedan dess har fruktträden dött undan för undan. Plommon, krikon, skuggmoreller och äppelträd, sakta men säkert har de tynat bort. Från början fanns 11 äppelträd, nu finns tre kvar som bär god frukt. Och för all del – det räcker för hushållet och att sedan, med det som blir över, köra iväg till skogen för att inte locka hit älgar och rådjur. En sak har jag lärt mig under alla dessa år, att fruktträd som gör ett desperat försök att överleva, sätter otroligt mycket frukt. Så gör våra två plommonträd i år. Det gäller att ha en stor frys så man kan bevara dem i många år.

Däremot granarna och de stora lövträden har under vår tid här antagit jätteproportioner.

En gran som står nära huset på vårt berg, den använde vi som julgran och hängde upp julgransbelysning i under många år. Den är nu 25m hög.

En rönn har planterat sig i ett körsbärsträd
I ett körsbärsträd modell jätte, har en rönn planterat sig.

Den jättelika hängpilen ned mot vägen, hyser i sina tjocka förgrenade stammar en björk, en rönn och en oxel. I ett körsbärsträd modell jätte, har en rönn planterat sig.

Blad lägger sig mellan stammarna, blir så småningom jord, fågeln flyger förbi och skvätter dit några frön. Och vips växer där andra träd. Fast det tar ju åtskilliga år förstås.

Framför huset står två skönheter som planterats till
lyst. Paradisäppelträd, det ena med mörkröda blommor och dito frukter och det andra med vita blommor och plommonformade, gulrosa frukter.

Paradisäpple med ymp
Hackspetten har ympat in en gren vitt paradisäpple i det röda paradisäppelträdet.
Prydnasäpple rött
Paradisäpple med mörkröda blommor.

I det med mörka blommor har hackspetten spelat oss ett spratt. Hen har nämligen hackat in några kärnor från det vita trädet som blivit ympar. Så där sticker två grenar upp i kronan med vita blommor.

Men det mest överlevande träd som finns just här i omgivningarna, det växer hos Lars i Nystorp.

När han var tolv dagar gammal flyttade familjen till Nystorp – ett torp under Askeryds säteri vars ägare är adelssläkten Bonde. Då hade torpet brukats i fem generationer.

Lars är en ihärdig odlare och odlar allt från blomsterängar och rabatter till potatis, bönor, ärter och allt man kan tänka sig i ett grönsaksland. Han lever nästan som på självhushållningens dagar och håller hela stället i ett överdådigt skick.

Så här berättar han om sitt märkliga träd:
Framför boningshuset står ett gammalt äppelträd som när min familj flyttade hit var över 200 år gammalt med mer än 3 meter i omkrets som grenade ut sig i flera stammar.

sep 13 uggla,en,lars 013 (1)
Idag kan man stiga in i den murkna delen som har blivit som ett rum där man kan står rak.

Det var ihåligt och murket redan när jag var barn, vintrarna i början på 1940-talet gick illa åt trädet och flera stammar frös. Min far kapade ner de döda stammarna och så småningom växte det ut nya. Idag kan man stiga in i den murkna delen som har blivit som ett rum där man kan står rak. Trädet är 6-7 m högt, kronan breder ut sig med 10m i diameter. Vartannat år bär det frukt, enorma mängder – en syrlig sort som håller sig till fram på vårkanten.

Jag vårdar det så gott jag kan, det har blivit ett kärt väsen förknippat med många minnen, en symbol för livsvilja och småländsk envishet.

Humlorna som lär oss … – en berättelse av Hetty Post

Vår poetiska och naturälskande gästbloggare, Hetty Post, låter oss få ta del av en ny liten berättelse. Tidigare har hon skrivit ”Humlorna i fågelholken” här på bloggen. Det är bara att luta sig tillbaka i solstolen, njuta och läsa!
_________________________________________________________

Då blev det till salu, det vackra stället mitt i naturen och med sjön alldeles framför fötterna. För drygt trettio år sedan hyrde vi lillstugan och semestrade här flera år i rad. Och nu fick vi tillfälle att förvärva våra sommarminnen från länge sedan.

Men vilken besvikelse att återfinna huset så vansinnigt förstört. Ommålat i den värsta gula färg som bara tänkas kan, utstyrt med alla möjliga hemska saker som man kan komma på som hobbyelektriker. Kort sagt: hela det vackra stället hade förvandlats till någon sorts industri. Och det hade vi köpt? Skulle vi verkligen bo här? Skulle detta kunna bli vårt drömställe?

Jo, allt var redan bestämt. Eftersom vi aldrig tidigare har ångrat något beslut vi tagit drev vi även igenom husköpet. Kvarstod att börja kriget mot den hemska industrin.

Det blev hårda tag och brutalt revs allt som störde oss, för att vi sedan skulle kunna bygga upp på nytt, steg för steg. Tillbaka till naturen var målsättningen.

Huset renoverades både invändigt och utvändigt med naturliga material och färger. Den fula gula färgen byttes mot näver med äggskal för att låta huset smälta in i omgivningen.

Mitt i byggandet tog jag mig tid att sätta igång med trädgården. Det kändes så himla skön att bryta igenom den tråkiga raka gräsmattan och låta vilt gräs med vilda blommor växa in på kanten. Så roligt att klippa gångar genom det vilda gräset med sin ängsblomsterprakt. Nattviolen kom tillbaka. Så härligt! Vilken fantastisk upplevelse att brutalt rycka bort de röda rosorna och de röda och gula tulpanerna för att byta till stor Campanula (blåklocka) och stor Daggkåpa, som hänger ner som välfyllda kuddar ihop med andra växter i mjuka pasteller.

Sedan gjorde jag något nästan olagligt enligt trädgårdsarkitekterna. Mycket envist och fast bestämt planterade jag lupiner i olika färger.
Sedan gjorde jag något nästan olagligt enligt trädgårdsarkitekterna. Mycket envist och fast bestämt planterade jag lupiner i olika färger.

Sedan gjorde jag något nästan olagligt enligt trädgårdsarkitekterna. Mycket envist och fast bestämt planterade jag lupiner i olika färger. Det gäller ju bara att hålla ordning och koll i kaoset så att de inte tar över. Ändå blommar det nu lupiner i risten, gallret som borde fungera som skoskrapa vid trappan till entrén. När jag öppnar ytterdörren möts jag av en färgpalett med lupiner, som dessutom låter som en stråkorkester. För med lupinerna kom humlorna tillbaka till vår trädgård.

Man är inte ensam en enda dag. Det surrar och snurrar vänligt och de har det så trevligt tillsammans. Tittar man närmare ser man alla olika sorter. Det finns stora humlor och mindre, olika raser och färger. Maten räcker till alla, plats finns för alla i de stora avlånga blomklasarna och de är så väldigt sociala i umgänget. Humlornas motsvarighet till handgemäng – vinggemäng – uppstår aldrig. De är som en stor multikulturell familj.

Det är nog det de kan lära oss: alla får vara med här på jorden oavsett ras, färg och kön. Vi alla får leva ihop som en stor familj. Om humlorna kan det borde även vi klara av det…

Humlorna i fågelholken – en berättelse av Hetty Post

Det surrar i luften av lust och intresse att dela naturupplevelser med varandra! Fantastiskt! Dagens gästbloggare, Hetty Post, har skrivit en vacker och poetisk berättelse om humlor som jag har fått lov att lägga upp här på bloggen.

Hetty är född och uppvuxen i Nederländerna. Under många år arbetade hon som musiklärare, men nu utvecklar hon istället ordens musik genom att skriva. Detta gör hon på svenska, även om modersmålet är ett helt annat.

Tillsammans med sin berner sennen hund och maken som ständig bärare av ryggsäcken, gör hon långa utflykter och upptäcktsfärder i skog och mark. Hetty är en naturälskare av stora mått! Det var naturskildringarna i boken ”Barnen från Frostmofjället” som fick henne att längta till Sverige som liten och så småningom också till att flytta hit.

________________________________________________________

Det hände för ett bra tag sedan på den tiden då vi bodde i byn Hullaryds vackraste hus.

Drömmar om lusthus...
Drömmar om lusthus…

Ett lusthus, skulle vi ha. Tänk hur det är att sitta i lusthuset, sent på kvällen under sommarens lata dagar och se månen stiga upp bakom grantopparna.

Lusthuset byggdes och nu var det bara inreda för mysiga stunder.

Efter vintern blev det vår och dags att förbereda för en lång och skön sommar.

En dekorativ gammal fågelholk fick plats på en hylla längst bak på väggen i det åttakantiga  lusthuset, som traditionsenligt fick vara öppet på framsidan.

Sedan kom den dagen då det bara var att sätta sig och njuta.
– Jaha, men vad nu då?
Plötsligt blev det en väldig trafik av humlor som sökte sig till den gamla fågelholken. Det började med en enda trevlig humla som vinkade vänligt med vingarna när den flög förbi oss, men som snart bjöd hela kompisgänget på besök. Nähä, nu var det inte så roligt längre att sitta och fika eller vad man nu ville göra.
– Hur löser vi detta men med respekt för humlorna,
tänkte jag. Efter en natts filosoferandet kom jag på att flytta fågelholken. Den fick en ny plats på räcket vid entrén. Inte så bra tänkt, visade det sig. Mycket protester uppstod. Usch, det började surra och snurra och humlesvärmen verkade rätt irriterad, distraherad och panikslagen. De flög åt alla håll och vinkade inte längre så vänligt. Vad jag tyckte synd om dem.

Det var tydligen för mycket begärt att få ha lusthuset för oss själva. Vad gör vi nu? Det slog mig att det behövde göras ett mellansteg. Jag flyttade gamla fågelholken halvvägs tillbaka, på trädgårdsbordet mitt i lusthuset bland kaffekoppar och fikabröd. Yes, då blev de uppenbarligen glada och flög med schvung in i sin bekväma villa och ut igen. Det surrades av glädje.

När det hade lugnat ner sig blev det dags att ta ytterligare steg i processen och så småningom kunde fågelholken flytta tillbaka till räcket vid entrén igen. Denna gång gick det som smort och glada flög humlorna omkring, in och ut. Det var bara vi, tvåbenta, som fortfarande inte kunde sitta i lugn och ro utan bara var tvungna att studera humlornas beteende. Dags för sista steget i proceduren, nämligen att vända den gamla fågelholken med öppningen utåt och i riktning mot trädgården. Mitt mål var ju att komma ut ur anflygningsrutten. Om man såg till att placera öppningen så att den varken hamnade i blåst eller starkt solsken skulle det nog kunna lyckas. Efter några dagar uppfattade de kloka humlorna våra ansträngningar och hittade sin egen väg in i holken, och vi hade fått vårt så desperat efterlängtade lusthus tillbaka.

Det går alltså att träna humlor!

Mikroorganismer är konstiga kroppar – kåseri av Ingrid Persson

För att få med fler spännande berättelser och iakttagelser inom ramen för natur, växter och djur här på bloggen, kommer jag att bjuda in gästskribenter lite då och då.

Först ut är Ingrid Persson, som är född i Jämtland (odlingszon 7!) och som större delen av sitt vuxna liv har bott på Småländska Höglandet (odlingszon 5).  I många år har hon odlat tappert, stångats med frost, sork, hare, rådjur och älgar, men ändå alltid kunnat servera sin familj hemodlade grönsaker året runt.

Som barn var naturen hennes och kompisarnas ”fritidsgård” och naturintresset har följt och förgyllt tillvaron för Ingrid till vardag och helg på så många olika sätt; hon skriver om och beskriver naturen i sina ungdomsböcker, utgivna av Bonniers förlag, kunskapskanalen på radion har fått vara med i bakgrunden i hushållsarbetet under många år och med familjen har hon varit ute på fjällvandrarsemestrar och mycket mer.

Som gästbloggare vill Ingrid rikta vår uppmärksamhet mot de invånare i naturen som vi inte ser… Håll till godo!
______________________________________________

Den här bilen håller på att återvinnas, lösas upp i sina beståndsdelar, tack vare microorganismerna.
Snart är bilen ett minne blott – kvar blir de kemiska grundämnena, när mikroorganismerna är klara med den.

Mikroorganismer är konstiga kroppar

Mikroorganismer, det är några konstiga kroppar. Många är långa, svåra att fånga men de flesta är små, mycket små, mycket små, som Olle Adolphson en gång sjöng.

De är så små att de bara låter sig fångas i ett elektronmikroskop.

Och överallt finns de, över oss, under oss, på oss och i oss.  De flesta är goda, snälla, arbetsamma varelser som kämpar för livet.  De för så att säga en livsbevarande kamp. Och det märker vi inte ens. De sköter sitt medan vi sköter vårt. Vi är ju strängt taget bara ett värddjur för dem.

Men ibland känner vi tydligt hur det bara kryllar av de mest illvilliga, blodtörstiga och mordgalna typer som försöker ta herravälde över våra kroppar.

Det är såna där mikroorganismbanditer som slår ihop sig i stora baketerie- eller virusgäng, som ständigt jagar ett värddjur där de kan slå sig ner och riktigt frossa och leva rullan i fullkomliga förökningsorgier.

Det är när vi är sjuka eller har ont någonstans.

Som tur är har vi gratis hjälp av de goda, snälla, små arbetsamma, som utan att vi bett dem, mobiliserar sina härar och går till anfall i ett regelrätt utrotningskrig. För det mesta går de segrande ur striden.

Men numera har vi så bråttom att vi inte har tid att vara sjuka. Vi har inte tid att vänta på stridens utgång, så vi går till doktorn och skaffar oss förstärkning.

Och doktorn har produkter från mikroorganismfabriker som människan har startat. Människan är ett listigt djur.

Med en burk antibiotika går vi sedan hem, intar sängläge några dagar i väntan på att antibiotikaprodukten ska börja sitt utrotningskrig.

Jag undrar vad våra snälla små tycker om denna intervention? De kanske blir sura och börjar strejka.  De kanske rent av slutar att bygga sina försvarsmurar av antikroppar.

Man ska vara snäll mot de små arbetsamma och skapa en miljövänlig arbetsplats till dem, då går det en väl här i livet.

För den sakens skull behöver man inte jämt gå och tänka på dem, men vid vissa tillfällen får man faktiskt lov att riktigt fjäska för dem.

Till exempel när man bakar bröd. Om ni visste vilket härligt bröd de hjälper mig att göra.  Det är brödbakarorganismerna, till vardags kallade jästarbetare.

ZucciniblommaUte i grönsakslandet har jag flera miljarder jordbruksarbetare. Där går det åt att fjäska en hel del. Annars får jag dåliga grödor.

För att inte tala om komposten! Den kräver verkligen sin man/kvinna för att få kompostarbetarna att tillverka jord tillsammans med maskarna.

Apropå komposter. Har ni hört talas om metall komposter? Naturligtvis heter det inte så, utan bakteriella urlakningssystem. Men det är samma princip som vanliga trädgårdskomposter. Bara den skillnaden att där utvinner man inte mylla, utan metaller.

Slagg vid gruvan i Huså
Slagghög i gruvområdet i Huså, Jämtland.

Saken är den att i gamla slagghögar från gruvor finns mikroorganismer som ur mineralkornen frigör de små metallrester som finns. Samtidigt som de frigör dessa metaller – som annars skulle hamna i grundvattnet och föras vidare till åar och sjöar där metallerna tar död på alla organismer, inte bara mikro – så har dessa slagghögar fräckheten att tillverka svaveldioxid. Och svaveldioxid, det vet man ju hur det går med den i luften, vattnet och marken. Det blir surt, sa räven.

I Sverige har det forskats om hur man ska kunna reglera detta ohämmade, miljöförstörande bergsbruk. Genom att sätta in dessa mikroorganismer i ett reglerat system, skulle man kunna utvinna metaller i slagghögarna där metallhalten är för låg för att vara ekonomiskt lönsam med konventionell gruvdrift.

Alltså mikroorganismer som gruvarbetare. Det är heller ingen risk att de små ska frysa ihjäl här i kalla Norden, för de är så finurliga att de producerar sin egen värmeenergi.

Där ser man vilka konstiga kroppar mikroorganismerna är.

Undrar just vad de har haft att styra med i min kropp medan jag har skrivit det här…