Jag ska aldrig mer odla!

Aväten funkia
Rester av en funkia…

I år kom den redan innan odlingssäsongen ens startat, den där nästan panikfyllda känslan – jag ska aldrig mer odla igen! Den laddar oss hobbyodlare med sådan ångest, för egentligen är det ju det enda man vill såhär års! Vi har nog var och en lite till mans snuddat vid tanken att ta tjänstledigt under sommarmånaderna för att kunna försörja oss en tid på växter och odling. Men så kommer de, marodörerna, den ena efter den andra…

IMG_3750
Blommande geranium, en så kallat rådjurssäker växt – smaskens!

Så fort jag har rensat en liten plätt, en del av en rabatt, har rådjuren varit framme på natten eller tidig morgon nästa dag och bitit av föremålet för mina omsorger. Att jag aldrig får se Axveronikan, som jag naivt planterade i ena perennrabatten för två år sedan, har jag lärt mig att acceptera. Den vita Floxen likaså. Men i år har de knipsat av alla plantor av Alunrot och Astilbe flera gånger om, Akleja, som tidigare alltid har fått vara ifred, Stormhatt och Höstaster blir ständigt nedbetade. Maskrosor, Revsmörblomma, Kirskål och Såpnejlika däremot får vara ifred som vanligt.

Rådjurens hänsynslöshet beror kanske på att våren varit synnerligen torr och skog och äng runt omkring därför inte erbjudit de saftspända knoppar de så gärna sätter i sig. Eller så känner de sig vilsna då skogen nära vårt hus har sågats ner, att ge plats åt andra hus. En viss förståelse har jag och fortfarande förtrollas jag av deras skönhet de gånger jag ser dem stå mitt i rabatten och fundera över vilken planta de ska ge sig i kast med härnäst. Men efteråt… Allt som jag odlat för att kunna studera humlornas och binas beteende, allt som jag drömt om att gå och lukta på i sommar har troligen redan fått tillräckligt med stryk för att inte orka hela vägen kommande säsong. Den färgprakt som jag tänkt ska kunna avnjutas från flera olika rum i huset – i ett nafs är den väck! Alla former på blad och blommor som sparkar igång kreativiteten i hjärnan är redan deformerade, avätna!

En misstänkt brun, skallös snigel... Mördarsniglar har vi gott om!
En misstänkt brun, skallös snigel… Mördarsniglar har vi gott om!

Sniglar har vi visserligen inte sett så mycket av denna torra vår och ändå var det just en snigel som gav mitt odlarintresse dödsstöten! En kväll gick jag ut bara för att njuta av de underbara lila bollökarna. Mitt i blomprakten låg en äcklig skallös, brun snigel och vältrade sig, högst troligt en mördarsnigel – dem har vi gott om! Under antennerna kunde jag nästan ana dess hånleende. Sedan dess har jag träffat på dem på plattsättningen, ätandes andra sniglar, på vackra sirliga växter, i gräsmattan… Biologiskt snigelpellets har jag strött ut så fort jag vattnat någonstans men utan entusiasm. Jag vet att det hjälper, att de inte blir så många om man använder det i början av säsongen, men nu var det svårt att motivera sig, ens till att göra denna enkla syssla. Om inte sniglarna är på växterna så är det rådjuren. Andra har andra djur att reta sig på; sorkar, mullvadar, älgar, löss… ja ni vet ju själva hur det brukar vara. Nej, aldrig mer ska jag göra något så fåfängt som att odla, bestämde jag mig för i början av maj.

Så blev det lördagen den 28 maj. I min kalender stod det skrivet att trädgårdsföreningen i Åkersberga skulle ha sin årliga växtförsäljning, ett samarrangemang med konstföreningens vernissage och försäljning av konst vid Länsmansgården. Jo men visst skulle jag åka dit och köpa några salladsplantor. Det gjorde jag förra året att ha uppe på köksaltanen, dit varken rådjur eller sniglar verkar kunna ta sig. Och att prata och skratta med andra odlingsnördar helade min gröna själ! Med hem i bilden därifrån hade jag salladsplantor i olika kulörer, tomatplantor, isop – en växt som rådjuren åtminstone inte har som förstahandsval – och en stor kruka. Lite kanske jag kunde odla ändå trots allt…

Under resten av lördagen fyllde jag glatt krukor med jord, blommor och grönsaker. Några rädisor brukar jag alltid så i krukorna och japanska mållor att plocka hallonliknande bär från senare i sommar, till frukt- och grönsaksdrinken på morgonen. Köksbalkongen blev åter ett grönsaksrum, en naturlig fortsättning på köket. Den idén kom jag på förra året, ett lyckat experiment.

Cerise pion
Pionen får vara ifred både från rådjur och sniglar.

Det blev lördags afton och natt och sedan kom söndagen. Ett frö av hopp hade börjat gro inom mig över natten. Kanske skulle det gå att få till en av alla blomsterrabatter i år trots allt. Med nyfunnen energi grävde jag bort växter som vi inte har fått se blomma på flera år; Bergenia och Prickklocka. De ersattes bland annat med den giftigaste växten vi har i norden – stormhatt. (Nu är det rötterna som är giftigast på stormhatten så det är inte alltid rådjuren låter den vara trots allt). Pionerna har alltid fått vara ifred från både rådjur och sniglar. Fanns det ingen pion som stod lite olägligt i trädgården och som behövde flyttas på möjligen? Jodå. Där fanns en som stod lite väl skuggigt eller kanske framför allt inte syntes, varken från huset eller när man står och tittar ut över rabatten.

Grannen odlar gladiolus varje år och förra året såg jag den blomma. Det är ett gott tecken! På Trädgårdsmässan i Älvsjö i april i år råkade jag köpa några gladioluslökar som jag förgrott. Även om en del av dem hamnade i krukor på köksverandan, oåtkomliga för fyrbenta djur, prövade jag nu att sätta ut några i rabatten, där rådjuren står och betar rätt av. Här skulle testas. Är gladiolus rådjurssäkra eller inte? Alunroten fick kvistar av vinbär runt sig. Är det något rådjuren lämnar därhän så är det vinbärsbuskar! Döda vinbärsgrenar klipptes av och placerades runt smakrika växter. Kanske skulle de nu få en chans att återhämta sig.

Det slog mig medan jag arbetade med rabatten att den hittills har lyst av nybörjarens iver och misstag. Till viss del lyckades jag nu få bukt med dessa. Det har varit någonting obestämbart med den där köksrabatten som gjort att jag inte riktigt har tyckt om den. Men efter att ha odlat odlingsintresset i några år, läst på i böcker, pratat med kunniga människor och prövat själv, kunde jag nu identifiera några saker som gjorde att rabatten har upplevts som rörig och orolig. Dels var det för många olika växter i den, vilket gjorde att den kom att se prickig ut. Harmonin i att upprepa samma sorts planta på flera ställen kan inte överskattas. Sedan hade jag valt växter där lövverket såg liknande ut. Så mycket bättre blev det med de olika kontrasterna på bladen när gladiolusarna kom dit. Deras spetsiga, till synes vassa blad, kom att bryta fint mot ulleternellens lite rundare blad och den gula röllekans flerflikiga.

Det saknades även en centrumväxt, något storslaget och spännande i mitten för att lyfta hela rabatten. Detta noterade jag redan förra året. I år blev det en giftig slingerväxt – Purpurvindan Knowlian´s Black. Jag är bara obotligt förtjust i slingerväxter! Det är någonting extra romantiskt med dem och de hjälper till att skapa lite höjd i rabatten.

Keramiktuppen Kurt hoppas jag ska uppfattas som en varnande rådjursrumpa.
Keramiktuppen Kurt hoppas jag ska uppfattas som en varnande rådjursrumpa.

Som vanligt blev det mer kämpande än vad jag hade tänkt från början! Mentalt hade jag avsatt 1 timma eller max 1,5 för att byta ut växter och rensa runt dem som skulle vara kvar, men det tog ju förstås en hel dag och då hann jag inte plocka undan allting efter mig! Sista handen vid rabatten (för den här gången) var att sätta dit pricken över i:et – Kurt! En flygande, vit, fantasitupp i keramik hade följt med från min exkursion bland växter och konst vid Länsmansgården föregående dag. Den såg absolut ut att heta Kurt! Med hjälp av ett armeringsjärn i jorden, som man hängde upp keramiktuppen på, kom det att se ut som att han flög över rabatten. Kanske skulle hans vita färg påminna om en varnande rådjursrumpa i skymnings- och morgonljuset och skrämma bort rådjuren.

Oj, här har rådjuren missat en rosenknopp. Hoppas inte de läser min blogg nu och hittar den!
Oj, här har rådjuren missat en rosenknopp. Hoppas inte de läser min blogg nu och hittar den!

Visst har det kommit dit nya spår av rådjursklövar i köksrabattens jord, även efter den där söndagen, men ingen växt har blivit nerbetad. Det finns alltså hopp trots allt om en blommig sommar. Nu är vi inne i juni månad och även om jag är väldigt sent ute har jag rensat, bytt ut växter, satt upp vinbärskvistar och hällt snigelmedel i de flesta rabatter i trädgården vid det här laget. Aldrig-mer-odla-sjukan har släppt sitt grepp och i morse strosade jag runt med tekoppen i handen och tog bilder och njöt av allt det vackra naturen har att erbjuda.

Humlorna i fågelholken – en berättelse av Hetty Post

Det surrar i luften av lust och intresse att dela naturupplevelser med varandra! Fantastiskt! Dagens gästbloggare, Hetty Post, har skrivit en vacker och poetisk berättelse om humlor som jag har fått lov att lägga upp här på bloggen.

Hetty är född och uppvuxen i Nederländerna. Under många år arbetade hon som musiklärare, men nu utvecklar hon istället ordens musik genom att skriva. Detta gör hon på svenska, även om modersmålet är ett helt annat.

Tillsammans med sin berner sennen hund och maken som ständig bärare av ryggsäcken, gör hon långa utflykter och upptäcktsfärder i skog och mark. Hetty är en naturälskare av stora mått! Det var naturskildringarna i boken ”Barnen från Frostmofjället” som fick henne att längta till Sverige som liten och så småningom också till att flytta hit.

________________________________________________________

Det hände för ett bra tag sedan på den tiden då vi bodde i byn Hullaryds vackraste hus.

Drömmar om lusthus...
Drömmar om lusthus…

Ett lusthus, skulle vi ha. Tänk hur det är att sitta i lusthuset, sent på kvällen under sommarens lata dagar och se månen stiga upp bakom grantopparna.

Lusthuset byggdes och nu var det bara inreda för mysiga stunder.

Efter vintern blev det vår och dags att förbereda för en lång och skön sommar.

En dekorativ gammal fågelholk fick plats på en hylla längst bak på väggen i det åttakantiga  lusthuset, som traditionsenligt fick vara öppet på framsidan.

Sedan kom den dagen då det bara var att sätta sig och njuta.
– Jaha, men vad nu då?
Plötsligt blev det en väldig trafik av humlor som sökte sig till den gamla fågelholken. Det började med en enda trevlig humla som vinkade vänligt med vingarna när den flög förbi oss, men som snart bjöd hela kompisgänget på besök. Nähä, nu var det inte så roligt längre att sitta och fika eller vad man nu ville göra.
– Hur löser vi detta men med respekt för humlorna,
tänkte jag. Efter en natts filosoferandet kom jag på att flytta fågelholken. Den fick en ny plats på räcket vid entrén. Inte så bra tänkt, visade det sig. Mycket protester uppstod. Usch, det började surra och snurra och humlesvärmen verkade rätt irriterad, distraherad och panikslagen. De flög åt alla håll och vinkade inte längre så vänligt. Vad jag tyckte synd om dem.

Det var tydligen för mycket begärt att få ha lusthuset för oss själva. Vad gör vi nu? Det slog mig att det behövde göras ett mellansteg. Jag flyttade gamla fågelholken halvvägs tillbaka, på trädgårdsbordet mitt i lusthuset bland kaffekoppar och fikabröd. Yes, då blev de uppenbarligen glada och flög med schvung in i sin bekväma villa och ut igen. Det surrades av glädje.

När det hade lugnat ner sig blev det dags att ta ytterligare steg i processen och så småningom kunde fågelholken flytta tillbaka till räcket vid entrén igen. Denna gång gick det som smort och glada flög humlorna omkring, in och ut. Det var bara vi, tvåbenta, som fortfarande inte kunde sitta i lugn och ro utan bara var tvungna att studera humlornas beteende. Dags för sista steget i proceduren, nämligen att vända den gamla fågelholken med öppningen utåt och i riktning mot trädgården. Mitt mål var ju att komma ut ur anflygningsrutten. Om man såg till att placera öppningen så att den varken hamnade i blåst eller starkt solsken skulle det nog kunna lyckas. Efter några dagar uppfattade de kloka humlorna våra ansträngningar och hittade sin egen väg in i holken, och vi hade fått vårt så desperat efterlängtade lusthus tillbaka.

Det går alltså att träna humlor!

Mikroorganismer är konstiga kroppar – kåseri av Ingrid Persson

För att få med fler spännande berättelser och iakttagelser inom ramen för natur, växter och djur här på bloggen, kommer jag att bjuda in gästskribenter lite då och då.

Först ut är Ingrid Persson, som är född i Jämtland (odlingszon 7!) och som större delen av sitt vuxna liv har bott på Småländska Höglandet (odlingszon 5).  I många år har hon odlat tappert, stångats med frost, sork, hare, rådjur och älgar, men ändå alltid kunnat servera sin familj hemodlade grönsaker året runt.

Som barn var naturen hennes och kompisarnas ”fritidsgård” och naturintresset har följt och förgyllt tillvaron för Ingrid till vardag och helg på så många olika sätt; hon skriver om och beskriver naturen i sina ungdomsböcker, utgivna av Bonniers förlag, kunskapskanalen på radion har fått vara med i bakgrunden i hushållsarbetet under många år och med familjen har hon varit ute på fjällvandrarsemestrar och mycket mer.

Som gästbloggare vill Ingrid rikta vår uppmärksamhet mot de invånare i naturen som vi inte ser… Håll till godo!
______________________________________________

Den här bilen håller på att återvinnas, lösas upp i sina beståndsdelar, tack vare microorganismerna.
Snart är bilen ett minne blott – kvar blir de kemiska grundämnena, när mikroorganismerna är klara med den.

Mikroorganismer är konstiga kroppar

Mikroorganismer, det är några konstiga kroppar. Många är långa, svåra att fånga men de flesta är små, mycket små, mycket små, som Olle Adolphson en gång sjöng.

De är så små att de bara låter sig fångas i ett elektronmikroskop.

Och överallt finns de, över oss, under oss, på oss och i oss.  De flesta är goda, snälla, arbetsamma varelser som kämpar för livet.  De för så att säga en livsbevarande kamp. Och det märker vi inte ens. De sköter sitt medan vi sköter vårt. Vi är ju strängt taget bara ett värddjur för dem.

Men ibland känner vi tydligt hur det bara kryllar av de mest illvilliga, blodtörstiga och mordgalna typer som försöker ta herravälde över våra kroppar.

Det är såna där mikroorganismbanditer som slår ihop sig i stora baketerie- eller virusgäng, som ständigt jagar ett värddjur där de kan slå sig ner och riktigt frossa och leva rullan i fullkomliga förökningsorgier.

Det är när vi är sjuka eller har ont någonstans.

Som tur är har vi gratis hjälp av de goda, snälla, små arbetsamma, som utan att vi bett dem, mobiliserar sina härar och går till anfall i ett regelrätt utrotningskrig. För det mesta går de segrande ur striden.

Men numera har vi så bråttom att vi inte har tid att vara sjuka. Vi har inte tid att vänta på stridens utgång, så vi går till doktorn och skaffar oss förstärkning.

Och doktorn har produkter från mikroorganismfabriker som människan har startat. Människan är ett listigt djur.

Med en burk antibiotika går vi sedan hem, intar sängläge några dagar i väntan på att antibiotikaprodukten ska börja sitt utrotningskrig.

Jag undrar vad våra snälla små tycker om denna intervention? De kanske blir sura och börjar strejka.  De kanske rent av slutar att bygga sina försvarsmurar av antikroppar.

Man ska vara snäll mot de små arbetsamma och skapa en miljövänlig arbetsplats till dem, då går det en väl här i livet.

För den sakens skull behöver man inte jämt gå och tänka på dem, men vid vissa tillfällen får man faktiskt lov att riktigt fjäska för dem.

Till exempel när man bakar bröd. Om ni visste vilket härligt bröd de hjälper mig att göra.  Det är brödbakarorganismerna, till vardags kallade jästarbetare.

ZucciniblommaUte i grönsakslandet har jag flera miljarder jordbruksarbetare. Där går det åt att fjäska en hel del. Annars får jag dåliga grödor.

För att inte tala om komposten! Den kräver verkligen sin man/kvinna för att få kompostarbetarna att tillverka jord tillsammans med maskarna.

Apropå komposter. Har ni hört talas om metall komposter? Naturligtvis heter det inte så, utan bakteriella urlakningssystem. Men det är samma princip som vanliga trädgårdskomposter. Bara den skillnaden att där utvinner man inte mylla, utan metaller.

Slagg vid gruvan i Huså
Slagghög i gruvområdet i Huså, Jämtland.

Saken är den att i gamla slagghögar från gruvor finns mikroorganismer som ur mineralkornen frigör de små metallrester som finns. Samtidigt som de frigör dessa metaller – som annars skulle hamna i grundvattnet och föras vidare till åar och sjöar där metallerna tar död på alla organismer, inte bara mikro – så har dessa slagghögar fräckheten att tillverka svaveldioxid. Och svaveldioxid, det vet man ju hur det går med den i luften, vattnet och marken. Det blir surt, sa räven.

I Sverige har det forskats om hur man ska kunna reglera detta ohämmade, miljöförstörande bergsbruk. Genom att sätta in dessa mikroorganismer i ett reglerat system, skulle man kunna utvinna metaller i slagghögarna där metallhalten är för låg för att vara ekonomiskt lönsam med konventionell gruvdrift.

Alltså mikroorganismer som gruvarbetare. Det är heller ingen risk att de små ska frysa ihjäl här i kalla Norden, för de är så finurliga att de producerar sin egen värmeenergi.

Där ser man vilka konstiga kroppar mikroorganismerna är.

Undrar just vad de har haft att styra med i min kropp medan jag har skrivit det här…

Hur humlor hanterar värme

Humla på vårljungI förra inlägget skrev jag att humlan har en päls som används för att bevara värmen, men det gör också att humlan kan råka ut för att bli alldeles för varm. Vid en kroppstemperatur över 44 grader dör de. Det är intressant att konstatera att humlor är mindre vanliga i varmare länder, som exempelvis medelhavsländerna. De humlearter som ändå förekommer där har kortare päls. Och precis som man gör vid Medelhavet tar humlorna siesta från matsamlandet mitt på dagen vid de tillfällen då solen steker för mycket för deras smak.

Bakkroppen är kallare än mellankroppen och när värmen gör sig alltför påtaglig pumpar humlan över kallt blod bakifrån och fram. Om boet blir för varmt är det genast några arbetare som agerar fläktar genom att ställa sig i öppningen och vifta ut värmen. Ju högre temperatur i boet, desto fler humlor som viftar.

Konsten att beskära ett äppelträd

Utsikt från biblioteksfönstret
Vi skulle kunna ha en hästhage att vila ögonen på utanför fönstret i biblioteket, en öppen yta som slutar i en mörkgrön skogslinje längre bort, men nu har vi inte det. Vi skulle kunna se hur hästarna busar med varandra och ibland rusar runt i hagen bara för att visa upp sig med svansarna rakt ut, men det gör vi inte. En skog av grenar och pinnar sätter stopp för blickfånget långt innan ögonen ens har hunnit söka sig till tomtgränsen. Melonäppelträdet, som står mellan huset och hästhagen, har fått växa till sig och pekar rakt upp mot skyn. Det stackars trädet ser riktigt ovårdat ut och inte undra på, för nu har det gått flera år sedan det beskars senast. När man har flera gamla fruktträd på tomten får de helt enkelt vänta på sin tur.

Där det inte hunnitIMG_2703 bli kraftiga grenar har det växt upp smala pinnar rätt upp från den grova stammen. De ser verkligen ut som någon sorts högteknologiska antenner. Vän av gamla spionfilmer från kalla kriget kan inte låta bli att fundera över vilken typ av information som trädet lyckas fånga upp med hjälp av dem.

Visst har även vildvuxna träd sin tjusning, om man ger sig tid att titta på dem och tänka bortom det ovårdade. Man ser exempelvis väldigt tydligt hur kraftig vinden är och från vilket håll den kommer utan att behöva gå ut. Den rör och rufsar runt som en osynlig hand bland de yttersta smala pinnarna högst upp. Och det är ju inte bara vi människor som ska älska våra fruktträd. Fåglarna, som bygger sina bon bland trädets knölar och små håligheter på stammarna, trivs nog i pinnskogen eftersom den ger ett bra insynsskydd.


En första åtgärd

I höstas stod jag ändå inte ut med synen av de kraftiga och spretiga grenarnIMG_2729a i trädets topp, som liksom tog över hela intrycket – man såg inte trädet för alla grenar! Inte så att jag tog tag i det verkliga problemet, men en temporär lösning presenterade sig i form av en pelargon. Pelargoner har den stora fördelen att om man köper en så är det lätt ordnat att få fler – det är väldigt enkelt att ta sticklingar och passar därför en snål smålänning. En till formen väldigt ful zonarpelargon stod undanstoppad på blomsteraffärens billigaste reabord, men den enda kvarvarande blommans klarröda färg, lyste så obeskrivligt vackert mot mig att jag inte kunde låta bli… Hur många gånger har inte det hänt – att man blir övertalad av en växt i blomsteraffären att köpa den, oavsett hur många olika, vackra, fula, konstiga och fascinerande blommor man redan har där hemma. Det är som att den talar till en:
– Ta mig med till ditt hem så ska jag lysa vackert för dig! Jag kräver inte mycket, inte mycket alls faktiskt, bara lite vatten och näring…

Pelargonen kom hem och klipptes ner och varje avklippt gren hamnade i en egen liten kruka. Det var nu inte bara snålheten som drev mig till att ta vara på sticklingarna. Det är det där med liv… Om det finns en chans till liv har jag så innerligt svårt att bara slänga. Att kasta ett liv i soporna (eller komposten för all del), eller bara att slänga en möjlighet till liv, nej det går inte! I nödfall får jag be min kära make rycka in och göra oss av med växtdelar eller kärnor som skulle kunna stoppas ner i en kruka IMG_2674och växa upp.

Sticklingarna placerades i husets ljusaste rum, biblioteket, och när de alla börjat växa till sig blev det grönt som i en djungel, med avbrott för en och annan gräll blomma då och då. Under ett antal månader har vi knappt kunnat se ut genom biblioteksfönstren. Problemet med den ovårdade utsikten var tillfälligt löst!

Men idag tog jag mig samman. Solen lyste och fåglarna kvittrade. Visst skulle det kunna vara underbart att sitta där högt uppe i trädet, där fåglarna ibland sitter och tittar in på oss, och göra fint med såg och sekatör.

Gamla Betta
Jag kan inte låta bli att tänka på vårt melonäppelträd som Gamla Bettan.
– Gamla Bettan hon är säker,
säger gamen, tillika slottsvakten, i den tecknade Robin Hood-filmen på julafton, och klappar om sin pilbåge, varpå en pil går av och ställer till med ett svårartat tumult som de båda nattvakterna på slottet endast på nåder klarar ut med livhanken i behåll. Även vår Gamla Bettan är säker, för hon ger frukt varje år; stora, hållbara och avlånga vinteräpplen, men är lika lynnig som slottsvaktens pilbåge. Hon sticker ut sina grenar och lyckas på så sätt skapa samma tumult. När man kommer för nära med gräsklipparen eller för den delen snösläden om man skottar snö, sticker hon gärna in en liten gren innanför glasögonen och petar av dem. Endast om man har tur får man behålla ögat intakt. Vidare verkar hon ha något alldeles särskilt emot människors eventuella huvudbeklädnader, oavsett om det är fråga om vintermössor eller en lätt sommarkeps. Kommer man inom hennes räckvidd petar hon genast av den. På hösten när hon ser att någon är ute och i närheten, men upplever att hon får för lite uppmärksamhet, släpper hon ett äpple från någon av de allra översta grenarna så att de faller till marken med ett tydligt SMOCK. Om hösten använder hon samma knep som varningssignal SMOCK, SMOCK, SMOCK. Ännu har jag faktiskt inte fått något äpple i huvudet, även om det varit bra nära, så egentligen tror jag hon är ganska harmlös, Gamla Bettan, bara lite hotfull emellanåt.

Utrustad med stege, flera sekatörer och en liten grensåg närmade jag mig Bettan försiktigt. Hon verkade tycka det var på tiden att jag friserade henne, för hon inte så mycket som ens petade på stegen när jag pallrade upp den mot en av hennes grövre grenar. Glad i hågen klättrade jag upp och började arbeta metodiskt.

Att såga av en gren
Det är märkligt detta med att såga i grenar. Man tittar ut hur grenen ska sågas så att det blir en fin snittyta kvar, inga kvarlämnade stumpar eller hack som kan provocera svamp eller andra sjukdomar att attackera trädet. Så sätter man intill sågen, lägger ibland an handen som stöd, så som slöjdlärare Anders instruerade för 25-30 år sedan, och så börjar man såga. Det går jättefint… tills det bara tar tokstopp. Jag tycker att jag vinklar sågen på exakt samma sätt som för en halv sekund sedan, lägger an mot den med en jämn kraft och ändå så tar det bara stopp. Ibland är det grenen som klämmer åt sågen. Då är det nog så enkelt åtgärdat. Bara att röra grenskrället lite fram och tillbaka och försiktigt såga vidare. Men det finns stunder då man faktiskt undrar om detta fullständigt handdrivna verktyg bara har gått i strejk. Man kämpar så svettdropparna börjar krypa fram, men det är lögn i sjutton att få samma flyt på sågandet igen. Ibland händer det att man kommer loss, men att det sedan bara går att såga vidare åt ena hållet, oftast genom att dra sågen uppåt. Neråt-såg däremot är omöjligt. Säkert finns det någon vänlig man som skulle vilja förklara detta obegripliga tokstopp-fenomen för mig – män gillar ju att förklara saker har jag förstått – och kanske, kanske skulle jag kunna tänka mig att lyssna för en gångs skull…

Yoga och akupunktur
Som jag just beskrev gäller det att komma från rätt håll med sågen så att man kommer åt ordentligt och snittytan därmed blir fin. Detta faktum föranleder en del akrobatiska övningar på hög höjd. I början står man på stegen med båda fötterna stadigt, stadigt, men allt eftersom man kommer igång är det lätt att förledas av synintrycken…;
– Den där grenen borde jag kunna komma åt om jag bara tar ett litet steg högre upp och åt vänster…
Utan att riktigt inse det har man lämnat stegens trygghet och kryper omkring på mer eller mindre hållbara grenar.
– Om jag stöder knät mot grenen här och spretar med tårna så kanske jag når att stötta med foten där,
men då har foten fastnat i en gren bakom mig. Med små, små rörelser blir det till att backa, krypa åt sidan, lyfta högt på benet och i en omständlig båge föra foten över den utstickande grenen. Rörelsemönstret är långsammare än i medicinsk yoga. Ja, det att komma till rätta i toppen på Gamla Bettan har många likheter med yoga faktiskt, när jag tänker efter. Man hamnar i ovana och konstiga kroppsställningar och spänner muskler som man inte visste att de fanns, för att hålla sig kvar. Det gör kanske inte direkt ont, men är heller inte behagligt. När man äntligen lyckats sätta sig till rätta slappnar musklerna av. Precis som på yogan upplever man så tydligt kontrasten mellan spända och avslappnade muskler.

Det gäller också att behålla sitt lugn när man är däruppe, oavsett vad som händer eller vilka tankar som sveper förbi på hjärnans motorväg, precis som på yogan. Att börja svära på grenarna som håller fast eller tar strypgrepp när man försöker komma åt att såga gör bara att man fastnar ännu mer eller tappar balansen. Samma sak om man börjar irritera sig på vad den eller den sa eller gjorde i förra veckan, upplevda oförrätter som hänger kvar. Att arbeta i träd både kräver och ger en inre harmoni. Det kanske skulle gå att marknadsföra som en ny yogasort – trädyoga…

Ett annat medicinskt områden som man kommer i kontakt med där uppe i trädets topp är akupunktur i dess mest sadistiska form. Om jag exempelvis råkar sätta knät på ett visst sätt trycker det på en punkt som genast genererar kramp i foten! Jo, det är ju logiskt förstås att foten på något sätt hänger ihop med knät… I rena förskräckelsen är det lätt att grabba tag i ett knippe av de tunna grenarna mitt framför näsan och råka snärta till sig själv i ansiktet i sina desperata försök att snabbt ändra ställning.

Träd är inte bara till för fåglar
En talgoxe sitter på behörigt avstånd och tittar på mig. Först blir jag arg på den – vill gärna lägga skulden för min klumpighet på den oskyldiga fågeln, men när jag sedan sansat mig inser jag att jag faktiskt undrar om fåglar kan fnissa. Det syns inget på näbben i alla fall… Nu lägger den huvudet på sned åt andra hållet och glor på mig ännu mer intensivt, som om den inte nog kan beskåda detta nya klumpiga åbäke i trädets topp… Fåglar kan verkligen glo när de är på det humöret!

Grenarna på Gamla Bettan är böjda och krokiga. En del är som gjorda för en människa att sitta på, tro det eller ej, – träd är inte endast till för fåglar. Det kan vara väldigt omständligt att ta sig dit, men när man väl kommer på plats kan det vara riktigt behagligt att dingla med benen i luften medan man arbetar. Det är egentligen väldigt sällan vi människor har möjlighet att dingla med benen helt fritt, att för en gångs skull inte vara förbunden med jorden!

Hur bli av med avsågad gren?
Ett problem man ställs inför när man beskär träd är: hur slänga ner en gren och faktiskt få den att nå marken? Ibland, när grenen precis är avsågad, får den fart med hjälp av andra grenar som den trasslat in sig i och sprätter iväg. Den lägger sig långt utom räckhåll. Detta är ett vanligt händelsemönster för kvistar och mindre grenar. Om man inte lyckas skaka eller peta ner den med en räfsa, ligger den kvar där som ett skav i ögat när sommargrönskan klär trädet så fint i övrigt, senare på året. Man står på marken och tittar upp i den mäktiga kronan, drömmer om kommande äppelskördar… och vad ser man om inte en brun kvist som med lite fantasi liknar ormen i paradiset.

Toppgrenarna, de som störde utsikten från biblioteket, kan få en att växla humör som ”Linus på linjen”. Att såga ner en sådan gren är oerhört tillfredsställande, eftersom resultatet blir så väldigt påtagligt. Det bIir ett stort utsiktshål i grenskogen.
– Hmmmm, daaa,
skulle Linus på linjen säga och bakgrundsfärgen skulle vara mjukt pastellgrön.
Men det är kraftiga och långa grenar som väger en hel del. Kommer det en vindpust just som man sågat av en sådan, börjar den fara runt i handen som om den levde sitt eget liv. Vinden tar tag i den och bjuder upp till dans.
– Hmpf, sklato korofos atr prattklr!
Linus på linjen igen men nu med mörkblå bakgrundsfärg.

Toppgrenarna är dessutom omgärdade av sidoskott som gör det näst intill omöjligt att slänga ner dem. Alltid finns det något att haka upp sig på längs vägen ner mot marken. Om man ändå till äventyrs lyckas, – här kan ni tänka er Linus på linjen peka finger mot grenen och lägga av ett av sina berömda skratt som det fullkomligt sprutar saliv om – så hittar grenen genast någonting annat att trassla med. Stegen är närmast oemotståndlig, för att inte tala om mina fötter väl nere igen. Nu är bakgrundsfärgen hos Linus svartlila och jag vill inte ens fundera över vilka uttryck han tar till. Eftersom man ständigt tittar uppåt när man går nere på marken, för att se hur och var man ska klippa härnäst, är det inte helt ovanligt att clownliknande scener utspelar sig med stege, grenar och allt. Man får passa på när närmaste grannarna inte är hemma… Clownscenen får Linus att falla huvudstupa över linjen som tar slut och det karaktäristiska ”ENDE” eller ”FINE” skrivs dit.

Om man står hyfsat stadigt uppe i trädtoppen kan man ta i allt vad man orkar och slänga iväg grenen utanför Gamla Bettans omkrets. Då hamnar den på marken, men råkar man hålla ett verktyg i samma hand så ligger det också det garanterat på marken. Det finns starka skäl att ha med sig mer än en sekatör upp i trädet…

Nyklippt
Nu är Gamla Bettan nyklippt och fin. Med sina knollriga, lite lockiga grenar, fulla med sporrar där det i höst kommer att bli äpplen, ser hon nästan nypermanentad ut. Borta är det långa 80-talsstubbet hon haft så länge innan jag kom till skott. Man kan kasta en hatt genom hennes krona, precis som ordspråket säger att man ska kunna. Både hon och jag har fått våra märken – hon snittytor efter grenar som kapats och jag blåmärken. Men nu när det hela är över är vi väldigt nöjda båda två. Gamla Bettan förbereder sig för att leverera mat till humlor och bin, skydd åt fåglar och ännu större och friskare äpplen till mig och maken. Jag njuter av utsikten från biblioteket och av att titta på hur välvårdad Bettan ser ut och ser fram emot kommande äppelskördar!
IMG_2716