Gadden – humlans vapen

Humla i rhododendronHumledrottningar och arbetarna, det vill säga alla av honkön, har en gadd som vapen att försvara boet med mot inkräktare. Gadden utvecklas ur ena äggläggningsröret. I anslutning till gadden finns en giftblåsa fylld med histaminer. Hanarna däremot saknar både gadd och giftblåsa.

Humlornas klara färgteckning, ofta olika varianter av ränder i gult, svart och ibland rött, är varningsfärger och markerar för eventuella rovdjur att de är giftiga. Hanarnas strategi går ut på att ha samma varnande färgteckning som honorna, men om något rovdjur skulle ge sig på dem ändå har de ingenting att försvara sig med.

Många tror att om humlan väl använt sin gadd så lossnar den och insekten dör. Detta gäller endast för honungsbin, som har en hulling ytterst ut. Humlan saknar hullingen och kan därför stickas flera gånger om.

Humlorna i fågelholken – en berättelse av Hetty Post

Det surrar i luften av lust och intresse att dela naturupplevelser med varandra! Fantastiskt! Dagens gästbloggare, Hetty Post, har skrivit en vacker och poetisk berättelse om humlor som jag har fått lov att lägga upp här på bloggen.

Hetty är född och uppvuxen i Nederländerna. Under många år arbetade hon som musiklärare, men nu utvecklar hon istället ordens musik genom att skriva. Detta gör hon på svenska, även om modersmålet är ett helt annat.

Tillsammans med sin berner sennen hund och maken som ständig bärare av ryggsäcken, gör hon långa utflykter och upptäcktsfärder i skog och mark. Hetty är en naturälskare av stora mått! Det var naturskildringarna i boken ”Barnen från Frostmofjället” som fick henne att längta till Sverige som liten och så småningom också till att flytta hit.

________________________________________________________

Det hände för ett bra tag sedan på den tiden då vi bodde i byn Hullaryds vackraste hus.

Drömmar om lusthus...
Drömmar om lusthus…

Ett lusthus, skulle vi ha. Tänk hur det är att sitta i lusthuset, sent på kvällen under sommarens lata dagar och se månen stiga upp bakom grantopparna.

Lusthuset byggdes och nu var det bara inreda för mysiga stunder.

Efter vintern blev det vår och dags att förbereda för en lång och skön sommar.

En dekorativ gammal fågelholk fick plats på en hylla längst bak på väggen i det åttakantiga  lusthuset, som traditionsenligt fick vara öppet på framsidan.

Sedan kom den dagen då det bara var att sätta sig och njuta.
– Jaha, men vad nu då?
Plötsligt blev det en väldig trafik av humlor som sökte sig till den gamla fågelholken. Det började med en enda trevlig humla som vinkade vänligt med vingarna när den flög förbi oss, men som snart bjöd hela kompisgänget på besök. Nähä, nu var det inte så roligt längre att sitta och fika eller vad man nu ville göra.
– Hur löser vi detta men med respekt för humlorna,
tänkte jag. Efter en natts filosoferandet kom jag på att flytta fågelholken. Den fick en ny plats på räcket vid entrén. Inte så bra tänkt, visade det sig. Mycket protester uppstod. Usch, det började surra och snurra och humlesvärmen verkade rätt irriterad, distraherad och panikslagen. De flög åt alla håll och vinkade inte längre så vänligt. Vad jag tyckte synd om dem.

Det var tydligen för mycket begärt att få ha lusthuset för oss själva. Vad gör vi nu? Det slog mig att det behövde göras ett mellansteg. Jag flyttade gamla fågelholken halvvägs tillbaka, på trädgårdsbordet mitt i lusthuset bland kaffekoppar och fikabröd. Yes, då blev de uppenbarligen glada och flög med schvung in i sin bekväma villa och ut igen. Det surrades av glädje.

När det hade lugnat ner sig blev det dags att ta ytterligare steg i processen och så småningom kunde fågelholken flytta tillbaka till räcket vid entrén igen. Denna gång gick det som smort och glada flög humlorna omkring, in och ut. Det var bara vi, tvåbenta, som fortfarande inte kunde sitta i lugn och ro utan bara var tvungna att studera humlornas beteende. Dags för sista steget i proceduren, nämligen att vända den gamla fågelholken med öppningen utåt och i riktning mot trädgården. Mitt mål var ju att komma ut ur anflygningsrutten. Om man såg till att placera öppningen så att den varken hamnade i blåst eller starkt solsken skulle det nog kunna lyckas. Efter några dagar uppfattade de kloka humlorna våra ansträngningar och hittade sin egen väg in i holken, och vi hade fått vårt så desperat efterlängtade lusthus tillbaka.

Det går alltså att träna humlor!

Humlor har favoritblommor

Stormhatt i Åra, JämtlandOlika humlearter har olika favoritblommor, det vill säga de specialiserar sig på olika örter. Stormhattshumlan är ett tydligt exempel. Eftersom nektarn göms långt inne i en sporre på den blommande stormhatten har den här humlan utvecklat en mycket lång tunga. Andra humlearter, som specialiserat sig på örter med mer lättillgänglig nektar, har kortare tungor, exempelvis hushumlan och olika jordhumlearter. Stormhattshumlan behöver alltså inte konkurrera om nektarn i sin favoritblomma med dessa arter. Andra sätt som stormhattshumlan har anpassat sig efter sin ”favoritblomma” på är genom att den endast förekommer där det växer nordisk stormhatt, företrädesvis norrut. Dess livscykel börjar också senare eftersom stormhatten börjar blomma ganska sent på sommaren.

Reportage från Trädgårdsmässan i Älvsjö

En av balkongerna på Trädgårdsmässan i Älvsjö
Har man verkligen den där utsikten över Stockholm från Älvsjö? Nej, det här är en bild på en himla smart balkong inne på mässan där man tagit hjälp av bilder och växter för att lura ögat. Genialt – stad och land på samma gång!

Med ett leende på läpparna satte jag mig denna lördagen den 23:e april på pendeltåget mot Älvsjö. När min blick svepte runt i tågvagnen såg jag likaledes leende människor, mest kvinnor, som upptog sätena runt omkring. Det var dags för Trädgårdsmässan i Älvsjö! Somliga hade varit smarta och tagit med sig en shoppingvagn. Jag tittade lite besviket ner på min 20-liters ryggsäck. Inte mycket som går ner i den. Men så mindes jag, det var ju nu jag skulle utmana mitt habegär och inte falla för alla vackra bilder på blommor, den ena mer färgsprakande än den andra, vid stånden där de säljer knölar och lökar. Inte ett enda prydnadsföremål skulle få komma ner i min väska och verktyg har jag så det räcker. Syftet med den här mässan var att prata med folk, suga i mig kunskaper och inspiration, ha roligt bland andra likasinnade.

Väl inne på mässområdet begav jag mig först till hall B. Där var det mest män som sålde den ena prylen mer finurlig än den andra, men för att locka till sig folk – de flesta är ju trots allt mer intresserade av att titta på organiskt material på en trädgårdsmässa – hade man också placerat glassprovningen där. Det gällde att försiktigt kryssa sig fram för att undvika att bli träffad av en glassmisil. Sådana kunde komma farandes rätt som det var, när de glassätande barnen hittat något intressant att titta på och som man bara måste rusa i full fart till för att snabbt undersöka. (Vilken härlig känsla att uppfyllas så av det man ser att man glömmer tid, rum och glass på en tiondels sekund!) Glassen for ur näven och beskrev en perfekt båge genom luften, medan barnet självt hann några meter innan det tog stopp på grund av en hindrande vuxens hand.

Till min stora glädje hittade jag snart till Rölundas stora monter – Rölunda en stor svensk jordproducent. Det kändes naturligt att börja från grunden i mitt intervjuande, nämligen att prata jord. Rölunda gård är inte bara en jordfabrik utan där bedrivs även ett vanligt jordbruk, något som i alla fall ökar mitt förtroende för företaget. Min ciceron i montern, som jag tyvärr har glömt namnet på men som jag uppfattade var sonen på gården, nu färdigutbildad agronom, svarade på mina frågor och berättade med engagemang om sitt jobb, om jorden, om kunderna.

Rölunda gör änglamarksjorden, alltså miljömärkt jord som säljs via Coop- butikerna. Kunderna har blivit mycket mer medvetna om miljö och kvalitet på jord under de senaste tiotal åren. På Rölunda säljer man hellre en påse ekologisk jord än 4 för 100 kr av jord som inte är ekologisk, helt enkelt eftersom kundernas växter kommer att må bättre. Den ekologiska jorden innehåller ingen konstgödning utan gödningsämnena består av naturmaterial. I anslutning till Gården ligger stora högar med bland annat gödsel och biokol för kompostering. Det bildas mycket värme och ett högt tryck i dessa högar under komposteringsprocessen. De kan till och med självantända om man inte förvarar och hanterar dem på rätt sätt, fick jag veta.

Jag gick vidare och tittade på avancerade myggnät, fick lära mig hur man går till väga när man lägger plattor i sin trädgård och fikade tillsammans med 3 glada glassätande kvinnor. Sedan var det läge för en liten paus i tittandet och lyssna på ett av alla föredragen som hölls på mässan.

Linda Schilén och jagLinda Schilén skulle presentera sin nya bok, ”Genvägar till vacker trädgård”. Upp på scen kliver en fantastiskt vacker kvinna med röda korkskruvslockar och blommig klänning – Linda. Automatiskt drog jag handen genom mitt eget kortstubbiga och sträva hår. Att se mig vandra runt i trädgården är inte lika idylliskt som när Linda vandrar runt i sin, kände jag instinktivt. Mina röda, skönt påsiga, snickarbyxor, som jag ärvt av grannen har ingen likhet med Lindas vackra mönstrade klänningar, förkläden och tröjor, som förekommer i hennes bok. Men vad gör väl det. Huvudsaken är att det vackert runt omkring mig efteråt.

Boken ”Genvägar till vacker trädgård” är en relativt smal bok på 144 sidor. Mina andra trädgårdsböcker hemma tenderar att hålla sig runt 500 sidor. En av dem innehåller fler än 1000! (Det finns mycket att skriva om trädgårdar och växter! 🙂 ) De är inget man tar med sig ner i sängen som nattlektyr direkt. Somnar man och får boken över näsan blir det boxarnäsa för resten av livet misstänker jag! Men Lindas bok har jag haft med mig i väskan, sedan jag köpte den på mässan, och läst till och från jobbet, tittat på bilderna precis innan ögonlocken dråsar igen om kvällarna, för att drömma vackra blomsterdrömmar.

Boken är fylld av färggranna bilder och texten är verkligen lättläst. Ändå är det lite svårt att ta till sig budskapet. Å andra sidan, när man väl gör det blir man alldeles glad. Jag skulle vilja kategorisera ”Genvägar till vacker trädgård” som en ”Baloo-bok”, alltså en ”var glad för allt som livet ger bok”. Hon visar att istället för att göra om hela sin trädgård så kan man vara nöjd med det man har. Det kan räcka med en drivbänk istället för ett växthus. Med enkla medel och genom att arbeta på ett genomtänkt sätt så kan det bli hur vackert som helst! Och så uppmanar hon oss att stanna upp och faktiskt titta på- och njuta av det man åstadkommit.

Jag kan bara säga att jag håller med om det där sista – njut! Vi gör det på olika sätt, somliga njuter i hängmattan, jag njuter genom att vandra runt i trädgården på helgmornarna, stanna upp och titta, verkligen ge varje liten ynkVivalig växt uppmärksamhet, se hur det växer, hur naturen förändras steg för steg. När jag kommer hem från jobbet och behöver lite andrum från börsregler och stressade människor, går jag en liten tur, tittar och njuter. Vilka skatter jag hittar på mina vandringar! Den där lilla, lilla vivan som jag sådde för 2 år sedan blommar i år. Toffelblommorna, som får klara sig helt själva från frö till färdig blomma i vår trädgård, blir så yttepytte små och har bara en eller två blommor, men just därför är de så storartade att beskåda!

Varför är det då så svårt att ta till sig budskapet i Lindas bok? Jo, man vill ju inte släppa sina hysteriska drömmar om ett växthus som är minst lika stort som boningshuset man lever i. Det är klart att man vill ha en trädgård som är storslagen och dessutom helt perfekt! Detta hade Gunnel Carlson en perfekt lösning på i ett senare föredrag och en bok, ”Gunnels 100 gröna pärlor i trädgårdseuropa”. Hon visade bilder på fuschiastammar tjocka som ett kvastskaft och som uppnått en ålder av över 100 år, enorma och givetvis perfekta potager i Frankrike och det ena trädgårdskonstverket mer imponerande än det andra. Jag tycker Lindas och Gunnels budskap är en perfekt kombination! Varför inte nöja sig med och njuta av det lilla men vackra hemma och sedan åka på resor och njuta av det stora och perfekta. Micro- och macromiljöer har lika mycket att ge men på var sitt sätt.

Den duktiga finska försäljerskan av lökar och knölar
Finskan hade full fart på försäljningen där hon stod, omringad av kallor i alla möjliga färger och lådor fulla av kallaknölar.

Över hela stora hall C nästan, där det såldes mer växter än prylar, hördes en kvinnas kraftfulla stämma på lite bruten svenska. Hon sålde lökar och knölar och representerade ett holländskt företag. Hennes kollegor myllrade runt som myror mellan lådor nästan i det oändliga, innehållande olika sorter. De viskade med sina kunder på engelska. Jag fick ögonkontakt med kvinnan med rösten och innan jag visste ordet av hade jag en påse i handen och stod och plockade bland lökarna. Det som till sist räddade mig från att köpa var att de endast tog emot kontanter, de kunde inte hantera kort eller ta emot betalning via swisch. Jag kan verkligen förstå det med tanke på försäljningstakten kvinnan lyckades hålla! Det fanns helt enkelt inte tid för kontroller att de verkligen fick betalt.

När jag stod med näsan i en låda svarta kallaknölar mitt emot kvinnan kom hon plötsligt av sig, letade efter ett ord i huvudet men kom inte på det och tystnade tvärt. Jag tittade upp och vi brast ut i gapskratt.
– Jag är finska!
ropade hon ut över mässhallen och fortsatte skratta.
– Jag hör det och du är fantastisk,
svarade jag och vi skrattade vidare. Jag kunde gå därifrån och återhämta mig från vårt skrattanfall. Finskan med de holländska lökarna och knölarna tog tappert upp sin visa igen efter en stund och fortsatte väl så ända tills mässan tog slut på söndagskvällen.

En vithårig man stod och viftade uttråkat med en såg, som hade ett speciellt utseende. Jag blev nyfiken – en såg som ser speciell ut används säkert för något speciellt ändamål.
– Och vad har man den här typen av såg till då,
inledde jag samtalet med mannen.
– Att såga med!
Den stackars mannens andedräkt var förskräcklig och min tolkning av den fula grimagen, som så spontant dök upp i hans ansikte för en millisekund när han tittade upp på mig, var att;
– Äsch, kvinnor kan man ändå inte sälja någon såg till!

Nu kommer jag inte längre ihåg när den där speciella sågen skulle användas, men mannen tycktes i alla fall känna sig tvungen att peka ut en mera vanlig såg som man kunde såga träd med. Det var den bästa såg han någonsin använt, en japansk variant tydligen, där man lägger an kraften när man drar sågen mot sig, inte från sig. Jag plockade upp sågen han pekade på och närmade mig sågbocken han hade uppställd framför ståndet. Det låg en smal björkstam i bocken som jag antog att man kunde pröva sågarna i. Mannen blev förskräckt:
– Ja, nej, låt mig visa först!
Och det gjorde han, sågade genom björkstammen väldigt sakta under det att han stötte ut ett och annat ord om hur bra sågen var. När det var min tur att pröva stod han kvar och höll i den lilla björkstammen tills fingrarna antog en benvit färg. Och givetvis var det första jag gjorde att lägga an kraften mot sågen när jag sågade bort från mig, fel med andra ord! Ett stön kom från gubben. Men redan i nästa sågtag hade jag lärt mig knepet. Verktyget var lätt att hantera och framför mig såg jag hur jag hade legat där med bågsågen och försökt komma åt buskar och träd ur alla omöjliga vinklar tidigt i våras. Den här sågen kanske kunde göra tillvaron en hel del enklare för mig under kommande JAS period (Juli, Augusti, September då man företrädesvis beskär sina äppelträd) och nästa vår. Eller var det så att jag ville överbevisa den här gubben om att kvinnor också kan köpa sågar och verktyg? I vilket fall som helst köpte jag sågen och ser fram emot att använda den framöver!

Svampmäster med sina svamphus
”Svampmäster log varmt mot sina potentiella kunder”.

Svampmäster, som jag genast i huvudet kom att kalla mannen som stod i ett stånd och sålde svamphus, log varmt mot sina potentiella kunder. En tid har jag spanat på dessa hus i papp, som alltså är förpreparerade för att odla svamp i. De har dykt upp lite här och var där det säljs växter – ja, som svampar faktiskt! Vilken kul idé att odla sin egen svamp! Där stod flera preparerade kartonghus i olika roliga färger, med stora svampar som stack upp genom taket. Jag satte näsan intill en ostronskivling. Den doftade underbart, lite lätt rökt till min stora förvåning.
– Det enda man behöver göra är att placera sitt svamphus ljust och duscha det med vatten två gånger om dagen,
informerade Svampmäster mig.
– Det här kunde kanske vara något att överraska barnen med,
undrade han vidare.
– Många dagisfröknar köper med sig svamphus som odlingsexperiment för att visa barnen hur svampen växer.
Visserligen var det väldigt lockande att köpa med sig ett hem men just nu är det för mycket plantor överallt för att åta sig en sak till att sköta.

Nicolin
Tyvärr blev bilden på Charlotte och hennes livskamrat inte så bra men besök henne i affären i Gamla Stan, på Köpmangatan 3.

Ett stånd som nog ingen kunde passera utan att ett leende spred sig över läpparna var det som Charlotte Nicolin och hennes livskamrat turades om att stå i. Hennes mysiga grisar, ugglor och kor såg ut att vilja komma fram och nosa på mig när jag stod mitt emot dem. Jag skulle ju inte köpa något, men plötsligt kunde jag inte leva utan Charlottes grismuggar! Vad tror ni man blir mest glad av att se vid morgonteet kl 06:00 på vardagarna – en beige mugg från IKEA eller en flinande gris… 🙂 ?

Så var det dags att vända hem och smälta alla intryck. På tåget hem hördes prat om växter och om mässan från varje säte…

Mikroorganismer är konstiga kroppar – kåseri av Ingrid Persson

För att få med fler spännande berättelser och iakttagelser inom ramen för natur, växter och djur här på bloggen, kommer jag att bjuda in gästskribenter lite då och då.

Först ut är Ingrid Persson, som är född i Jämtland (odlingszon 7!) och som större delen av sitt vuxna liv har bott på Småländska Höglandet (odlingszon 5).  I många år har hon odlat tappert, stångats med frost, sork, hare, rådjur och älgar, men ändå alltid kunnat servera sin familj hemodlade grönsaker året runt.

Som barn var naturen hennes och kompisarnas ”fritidsgård” och naturintresset har följt och förgyllt tillvaron för Ingrid till vardag och helg på så många olika sätt; hon skriver om och beskriver naturen i sina ungdomsböcker, utgivna av Bonniers förlag, kunskapskanalen på radion har fått vara med i bakgrunden i hushållsarbetet under många år och med familjen har hon varit ute på fjällvandrarsemestrar och mycket mer.

Som gästbloggare vill Ingrid rikta vår uppmärksamhet mot de invånare i naturen som vi inte ser… Håll till godo!
______________________________________________

Den här bilen håller på att återvinnas, lösas upp i sina beståndsdelar, tack vare microorganismerna.
Snart är bilen ett minne blott – kvar blir de kemiska grundämnena, när mikroorganismerna är klara med den.

Mikroorganismer är konstiga kroppar

Mikroorganismer, det är några konstiga kroppar. Många är långa, svåra att fånga men de flesta är små, mycket små, mycket små, som Olle Adolphson en gång sjöng.

De är så små att de bara låter sig fångas i ett elektronmikroskop.

Och överallt finns de, över oss, under oss, på oss och i oss.  De flesta är goda, snälla, arbetsamma varelser som kämpar för livet.  De för så att säga en livsbevarande kamp. Och det märker vi inte ens. De sköter sitt medan vi sköter vårt. Vi är ju strängt taget bara ett värddjur för dem.

Men ibland känner vi tydligt hur det bara kryllar av de mest illvilliga, blodtörstiga och mordgalna typer som försöker ta herravälde över våra kroppar.

Det är såna där mikroorganismbanditer som slår ihop sig i stora baketerie- eller virusgäng, som ständigt jagar ett värddjur där de kan slå sig ner och riktigt frossa och leva rullan i fullkomliga förökningsorgier.

Det är när vi är sjuka eller har ont någonstans.

Som tur är har vi gratis hjälp av de goda, snälla, små arbetsamma, som utan att vi bett dem, mobiliserar sina härar och går till anfall i ett regelrätt utrotningskrig. För det mesta går de segrande ur striden.

Men numera har vi så bråttom att vi inte har tid att vara sjuka. Vi har inte tid att vänta på stridens utgång, så vi går till doktorn och skaffar oss förstärkning.

Och doktorn har produkter från mikroorganismfabriker som människan har startat. Människan är ett listigt djur.

Med en burk antibiotika går vi sedan hem, intar sängläge några dagar i väntan på att antibiotikaprodukten ska börja sitt utrotningskrig.

Jag undrar vad våra snälla små tycker om denna intervention? De kanske blir sura och börjar strejka.  De kanske rent av slutar att bygga sina försvarsmurar av antikroppar.

Man ska vara snäll mot de små arbetsamma och skapa en miljövänlig arbetsplats till dem, då går det en väl här i livet.

För den sakens skull behöver man inte jämt gå och tänka på dem, men vid vissa tillfällen får man faktiskt lov att riktigt fjäska för dem.

Till exempel när man bakar bröd. Om ni visste vilket härligt bröd de hjälper mig att göra.  Det är brödbakarorganismerna, till vardags kallade jästarbetare.

ZucciniblommaUte i grönsakslandet har jag flera miljarder jordbruksarbetare. Där går det åt att fjäska en hel del. Annars får jag dåliga grödor.

För att inte tala om komposten! Den kräver verkligen sin man/kvinna för att få kompostarbetarna att tillverka jord tillsammans med maskarna.

Apropå komposter. Har ni hört talas om metall komposter? Naturligtvis heter det inte så, utan bakteriella urlakningssystem. Men det är samma princip som vanliga trädgårdskomposter. Bara den skillnaden att där utvinner man inte mylla, utan metaller.

Slagg vid gruvan i Huså
Slagghög i gruvområdet i Huså, Jämtland.

Saken är den att i gamla slagghögar från gruvor finns mikroorganismer som ur mineralkornen frigör de små metallrester som finns. Samtidigt som de frigör dessa metaller – som annars skulle hamna i grundvattnet och föras vidare till åar och sjöar där metallerna tar död på alla organismer, inte bara mikro – så har dessa slagghögar fräckheten att tillverka svaveldioxid. Och svaveldioxid, det vet man ju hur det går med den i luften, vattnet och marken. Det blir surt, sa räven.

I Sverige har det forskats om hur man ska kunna reglera detta ohämmade, miljöförstörande bergsbruk. Genom att sätta in dessa mikroorganismer i ett reglerat system, skulle man kunna utvinna metaller i slagghögarna där metallhalten är för låg för att vara ekonomiskt lönsam med konventionell gruvdrift.

Alltså mikroorganismer som gruvarbetare. Det är heller ingen risk att de små ska frysa ihjäl här i kalla Norden, för de är så finurliga att de producerar sin egen värmeenergi.

Där ser man vilka konstiga kroppar mikroorganismerna är.

Undrar just vad de har haft att styra med i min kropp medan jag har skrivit det här…