Humlans kroppstemperatur

IMG_2978De flesta av oss har fått lära sig i skolan att insekter är kallblodiga, men det stämmer inte när det kommer till humlan. En flygande humla har en kroppstemperatur på ca 35 grader, åtminstone i mellankroppen. Bakkroppen kan ha upp till 15 grader lägre temperatur. Det är sammandragningarna av flygmusklerna som frambringar värmen. Och humlan flaxar väldigt mycket när den flyger – 200 gånger per sekund, vilket ger 12.000 varv per minut. Jämför med kolibrier som maximalt presterar 90 flax per sekund. Till sin hjälp att sedan behålla värmen har humlan en päls. Titta lite närmare på dem får ni se hur håriga humlor är!

Kommentar till bilden: Länge stod jag och lurpassade vid det här hålet i hopp om att det skulle komma ut en humla att fotografera men ni får hålla till godo med en bild av en potentiell bostad för humlor.

En japansk gäst

Arisaema sikokianum våren 2015

– Men vad nu då? Kan man odla fingrar i kruka? Är det så man får gröna fingrar?
– Nej, det är ju förstås en Arisaema Sikokianum! 😛

På Botaniska trädgården i Göteborg säljs en del sällsynta och spännande växter, fröer och knölar. I påskas när vi var där, kunde jag inte låta bli att köpa en svindyr liten knöl, som mest av allt liknade en älgskit. Denna älgskit ska – oristema sikokianum bild av en etikettm den får rätt förutsättningar – genomgå en metamorfos och förvandlas till en sorts kalla. Bilden på påsen med knölen i förförde mig med sin exotism! (Här på bloggen blir bilden väldigt grynig eftersom det är ett fotografi av en etikett).

Jag försökte tappert övertala mig själv att en sådan växt är ett omöjligt företag i svenska förhållanden och vår trädgårds klimatzon. Ändå lyckades den mycket kompetenta kvinnan, som stod i Botaniska trädgårdens affär, ganska enkelt att grusa all min motståndskraft. Raskt slog hon upp fakta i en tjock pärm, som var proppfull med information om märkliga växter från all världens hörn och deras levnadsvillkor. Efter att ha konsulterat pärmen kom vi överens om att den borde kunna odlas i Sverige och utomhus såhär års.

instruktion på etikettFör några dagar sedan kom knölen i jord i en kruka, placerad precis utanför glasdörren till verandan, så att jag kan följa dess utveckling från dag till dag utan att ens behöva gå ut om så skulle vara. För en gångs skull läste jag på och följde anvisningarna! I krukans botten placerade jag lecakulor och jorden, som knölen bäddades om med, var en blandning av ekologisk, hyfsat matig, plantjord och såjord. På så sätt tror jag mig ha skapat en väldränerad miljö så att det inte blir för blött.

Det känns riktigt spännande med något så exotiskt som en japansk gäst här i vår trädgård, en Arisaema sikokianum! Jag kan inte förstå att inte maken känner riktigt samma entusiasm, men han faller nog för den om vi bara får se den blomma. 😉

Fortsättning följer…

Arisaema sikokianum våren 2015

Här bor humlorna

HummelholkMånga arter av humlor bosätter sig gärna i marken i övergivna rått- eller sorkhål. Sådana bon kan bestå av gångar och tunnlar som är flera meter långa. Humlorna använder torrt gräs och annat bomaterial som redan finns i det övertagna boet till att göra sin egen inredning.

Hus- eller trädhumlan, som den också kallas, bygger sina bon i gamla fågelholkar, håligheter i våra hus och i träd och förhoppningsvis även i hummelholkarna, som vi har börjat sätta upp i våra trädgårdar. 🙂

De första vårhumlorna

Tecknad humlaI lördags såg jag den första humlan. Den låg i redskapsboden på rygg och sprattlade frenetiskt med alla benen i vädret. Jag har läst på lite om humlor och märker att dessa nyförvärvade kunskaper håller på att förändra min inställning till odling, olika växter, mina preferenser när det gäller växternas färger med mera. Det är förvånansvärt att upptäcka hur lite jag vet om dessa flitiga pollinerare och säkert är det fler som inte alls känner till hur humlorna framhärdar sina dagar. Det vill jag ändra på! 🙂

Här på bloggen startar jag en serie som heter ”Humlan – spännande fakta!” där jag nu under våren kommer att lägga upp korta inlägg på nära nog på en daglig basis, som handlar om humlans liv och leverne. För även om jag varmt kan rekommendera de böcker jag har läst så kan de lätt kännas lite tunga att ta sig igenom eftersom de är så späckade med fakta. Kanske är det lite lättare att ta till sig informationen om man får den lite i taget, illustrerad med färggranna bilder.

Boktips: Den bok jag läser just nu heter ”Galen i humlor” och är skriven av Dave Goulson, professor och biolog vid University of Sussex, med översättning av Helen Sjöstrand Svenn och Göran Svenn. Illustrationerna i boken har gjorts av Louise Bird.

De första vårhumlornaIMG_2947

Många av oss känner säkert redan till att de första humlorna man ser på våren är drottningar. Efter att ha legat i ide ca 8 månader (varierar en del beroende på art), är de helt utmattade. Det första de gör är förstås att söka mat, sockerfyld och energirik nektar, därefter protein i form av pollen. När krafterna återkommit letar de efter en bra plats att bo och bilda samhälle på.

Konsten att beskära ett äppelträd

Utsikt från biblioteksfönstret
Vi skulle kunna ha en hästhage att vila ögonen på utanför fönstret i biblioteket, en öppen yta som slutar i en mörkgrön skogslinje längre bort, men nu har vi inte det. Vi skulle kunna se hur hästarna busar med varandra och ibland rusar runt i hagen bara för att visa upp sig med svansarna rakt ut, men det gör vi inte. En skog av grenar och pinnar sätter stopp för blickfånget långt innan ögonen ens har hunnit söka sig till tomtgränsen. Melonäppelträdet, som står mellan huset och hästhagen, har fått växa till sig och pekar rakt upp mot skyn. Det stackars trädet ser riktigt ovårdat ut och inte undra på, för nu har det gått flera år sedan det beskars senast. När man har flera gamla fruktträd på tomten får de helt enkelt vänta på sin tur.

Där det inte hunnitIMG_2703 bli kraftiga grenar har det växt upp smala pinnar rätt upp från den grova stammen. De ser verkligen ut som någon sorts högteknologiska antenner. Vän av gamla spionfilmer från kalla kriget kan inte låta bli att fundera över vilken typ av information som trädet lyckas fånga upp med hjälp av dem.

Visst har även vildvuxna träd sin tjusning, om man ger sig tid att titta på dem och tänka bortom det ovårdade. Man ser exempelvis väldigt tydligt hur kraftig vinden är och från vilket håll den kommer utan att behöva gå ut. Den rör och rufsar runt som en osynlig hand bland de yttersta smala pinnarna högst upp. Och det är ju inte bara vi människor som ska älska våra fruktträd. Fåglarna, som bygger sina bon bland trädets knölar och små håligheter på stammarna, trivs nog i pinnskogen eftersom den ger ett bra insynsskydd.


En första åtgärd

I höstas stod jag ändå inte ut med synen av de kraftiga och spretiga grenarnIMG_2729a i trädets topp, som liksom tog över hela intrycket – man såg inte trädet för alla grenar! Inte så att jag tog tag i det verkliga problemet, men en temporär lösning presenterade sig i form av en pelargon. Pelargoner har den stora fördelen att om man köper en så är det lätt ordnat att få fler – det är väldigt enkelt att ta sticklingar och passar därför en snål smålänning. En till formen väldigt ful zonarpelargon stod undanstoppad på blomsteraffärens billigaste reabord, men den enda kvarvarande blommans klarröda färg, lyste så obeskrivligt vackert mot mig att jag inte kunde låta bli… Hur många gånger har inte det hänt – att man blir övertalad av en växt i blomsteraffären att köpa den, oavsett hur många olika, vackra, fula, konstiga och fascinerande blommor man redan har där hemma. Det är som att den talar till en:
– Ta mig med till ditt hem så ska jag lysa vackert för dig! Jag kräver inte mycket, inte mycket alls faktiskt, bara lite vatten och näring…

Pelargonen kom hem och klipptes ner och varje avklippt gren hamnade i en egen liten kruka. Det var nu inte bara snålheten som drev mig till att ta vara på sticklingarna. Det är det där med liv… Om det finns en chans till liv har jag så innerligt svårt att bara slänga. Att kasta ett liv i soporna (eller komposten för all del), eller bara att slänga en möjlighet till liv, nej det går inte! I nödfall får jag be min kära make rycka in och göra oss av med växtdelar eller kärnor som skulle kunna stoppas ner i en kruka IMG_2674och växa upp.

Sticklingarna placerades i husets ljusaste rum, biblioteket, och när de alla börjat växa till sig blev det grönt som i en djungel, med avbrott för en och annan gräll blomma då och då. Under ett antal månader har vi knappt kunnat se ut genom biblioteksfönstren. Problemet med den ovårdade utsikten var tillfälligt löst!

Men idag tog jag mig samman. Solen lyste och fåglarna kvittrade. Visst skulle det kunna vara underbart att sitta där högt uppe i trädet, där fåglarna ibland sitter och tittar in på oss, och göra fint med såg och sekatör.

Gamla Betta
Jag kan inte låta bli att tänka på vårt melonäppelträd som Gamla Bettan.
– Gamla Bettan hon är säker,
säger gamen, tillika slottsvakten, i den tecknade Robin Hood-filmen på julafton, och klappar om sin pilbåge, varpå en pil går av och ställer till med ett svårartat tumult som de båda nattvakterna på slottet endast på nåder klarar ut med livhanken i behåll. Även vår Gamla Bettan är säker, för hon ger frukt varje år; stora, hållbara och avlånga vinteräpplen, men är lika lynnig som slottsvaktens pilbåge. Hon sticker ut sina grenar och lyckas på så sätt skapa samma tumult. När man kommer för nära med gräsklipparen eller för den delen snösläden om man skottar snö, sticker hon gärna in en liten gren innanför glasögonen och petar av dem. Endast om man har tur får man behålla ögat intakt. Vidare verkar hon ha något alldeles särskilt emot människors eventuella huvudbeklädnader, oavsett om det är fråga om vintermössor eller en lätt sommarkeps. Kommer man inom hennes räckvidd petar hon genast av den. På hösten när hon ser att någon är ute och i närheten, men upplever att hon får för lite uppmärksamhet, släpper hon ett äpple från någon av de allra översta grenarna så att de faller till marken med ett tydligt SMOCK. Om hösten använder hon samma knep som varningssignal SMOCK, SMOCK, SMOCK. Ännu har jag faktiskt inte fått något äpple i huvudet, även om det varit bra nära, så egentligen tror jag hon är ganska harmlös, Gamla Bettan, bara lite hotfull emellanåt.

Utrustad med stege, flera sekatörer och en liten grensåg närmade jag mig Bettan försiktigt. Hon verkade tycka det var på tiden att jag friserade henne, för hon inte så mycket som ens petade på stegen när jag pallrade upp den mot en av hennes grövre grenar. Glad i hågen klättrade jag upp och började arbeta metodiskt.

Att såga av en gren
Det är märkligt detta med att såga i grenar. Man tittar ut hur grenen ska sågas så att det blir en fin snittyta kvar, inga kvarlämnade stumpar eller hack som kan provocera svamp eller andra sjukdomar att attackera trädet. Så sätter man intill sågen, lägger ibland an handen som stöd, så som slöjdlärare Anders instruerade för 25-30 år sedan, och så börjar man såga. Det går jättefint… tills det bara tar tokstopp. Jag tycker att jag vinklar sågen på exakt samma sätt som för en halv sekund sedan, lägger an mot den med en jämn kraft och ändå så tar det bara stopp. Ibland är det grenen som klämmer åt sågen. Då är det nog så enkelt åtgärdat. Bara att röra grenskrället lite fram och tillbaka och försiktigt såga vidare. Men det finns stunder då man faktiskt undrar om detta fullständigt handdrivna verktyg bara har gått i strejk. Man kämpar så svettdropparna börjar krypa fram, men det är lögn i sjutton att få samma flyt på sågandet igen. Ibland händer det att man kommer loss, men att det sedan bara går att såga vidare åt ena hållet, oftast genom att dra sågen uppåt. Neråt-såg däremot är omöjligt. Säkert finns det någon vänlig man som skulle vilja förklara detta obegripliga tokstopp-fenomen för mig – män gillar ju att förklara saker har jag förstått – och kanske, kanske skulle jag kunna tänka mig att lyssna för en gångs skull…

Yoga och akupunktur
Som jag just beskrev gäller det att komma från rätt håll med sågen så att man kommer åt ordentligt och snittytan därmed blir fin. Detta faktum föranleder en del akrobatiska övningar på hög höjd. I början står man på stegen med båda fötterna stadigt, stadigt, men allt eftersom man kommer igång är det lätt att förledas av synintrycken…;
– Den där grenen borde jag kunna komma åt om jag bara tar ett litet steg högre upp och åt vänster…
Utan att riktigt inse det har man lämnat stegens trygghet och kryper omkring på mer eller mindre hållbara grenar.
– Om jag stöder knät mot grenen här och spretar med tårna så kanske jag når att stötta med foten där,
men då har foten fastnat i en gren bakom mig. Med små, små rörelser blir det till att backa, krypa åt sidan, lyfta högt på benet och i en omständlig båge föra foten över den utstickande grenen. Rörelsemönstret är långsammare än i medicinsk yoga. Ja, det att komma till rätta i toppen på Gamla Bettan har många likheter med yoga faktiskt, när jag tänker efter. Man hamnar i ovana och konstiga kroppsställningar och spänner muskler som man inte visste att de fanns, för att hålla sig kvar. Det gör kanske inte direkt ont, men är heller inte behagligt. När man äntligen lyckats sätta sig till rätta slappnar musklerna av. Precis som på yogan upplever man så tydligt kontrasten mellan spända och avslappnade muskler.

Det gäller också att behålla sitt lugn när man är däruppe, oavsett vad som händer eller vilka tankar som sveper förbi på hjärnans motorväg, precis som på yogan. Att börja svära på grenarna som håller fast eller tar strypgrepp när man försöker komma åt att såga gör bara att man fastnar ännu mer eller tappar balansen. Samma sak om man börjar irritera sig på vad den eller den sa eller gjorde i förra veckan, upplevda oförrätter som hänger kvar. Att arbeta i träd både kräver och ger en inre harmoni. Det kanske skulle gå att marknadsföra som en ny yogasort – trädyoga…

Ett annat medicinskt områden som man kommer i kontakt med där uppe i trädets topp är akupunktur i dess mest sadistiska form. Om jag exempelvis råkar sätta knät på ett visst sätt trycker det på en punkt som genast genererar kramp i foten! Jo, det är ju logiskt förstås att foten på något sätt hänger ihop med knät… I rena förskräckelsen är det lätt att grabba tag i ett knippe av de tunna grenarna mitt framför näsan och råka snärta till sig själv i ansiktet i sina desperata försök att snabbt ändra ställning.

Träd är inte bara till för fåglar
En talgoxe sitter på behörigt avstånd och tittar på mig. Först blir jag arg på den – vill gärna lägga skulden för min klumpighet på den oskyldiga fågeln, men när jag sedan sansat mig inser jag att jag faktiskt undrar om fåglar kan fnissa. Det syns inget på näbben i alla fall… Nu lägger den huvudet på sned åt andra hållet och glor på mig ännu mer intensivt, som om den inte nog kan beskåda detta nya klumpiga åbäke i trädets topp… Fåglar kan verkligen glo när de är på det humöret!

Grenarna på Gamla Bettan är böjda och krokiga. En del är som gjorda för en människa att sitta på, tro det eller ej, – träd är inte endast till för fåglar. Det kan vara väldigt omständligt att ta sig dit, men när man väl kommer på plats kan det vara riktigt behagligt att dingla med benen i luften medan man arbetar. Det är egentligen väldigt sällan vi människor har möjlighet att dingla med benen helt fritt, att för en gångs skull inte vara förbunden med jorden!

Hur bli av med avsågad gren?
Ett problem man ställs inför när man beskär träd är: hur slänga ner en gren och faktiskt få den att nå marken? Ibland, när grenen precis är avsågad, får den fart med hjälp av andra grenar som den trasslat in sig i och sprätter iväg. Den lägger sig långt utom räckhåll. Detta är ett vanligt händelsemönster för kvistar och mindre grenar. Om man inte lyckas skaka eller peta ner den med en räfsa, ligger den kvar där som ett skav i ögat när sommargrönskan klär trädet så fint i övrigt, senare på året. Man står på marken och tittar upp i den mäktiga kronan, drömmer om kommande äppelskördar… och vad ser man om inte en brun kvist som med lite fantasi liknar ormen i paradiset.

Toppgrenarna, de som störde utsikten från biblioteket, kan få en att växla humör som ”Linus på linjen”. Att såga ner en sådan gren är oerhört tillfredsställande, eftersom resultatet blir så väldigt påtagligt. Det bIir ett stort utsiktshål i grenskogen.
– Hmmmm, daaa,
skulle Linus på linjen säga och bakgrundsfärgen skulle vara mjukt pastellgrön.
Men det är kraftiga och långa grenar som väger en hel del. Kommer det en vindpust just som man sågat av en sådan, börjar den fara runt i handen som om den levde sitt eget liv. Vinden tar tag i den och bjuder upp till dans.
– Hmpf, sklato korofos atr prattklr!
Linus på linjen igen men nu med mörkblå bakgrundsfärg.

Toppgrenarna är dessutom omgärdade av sidoskott som gör det näst intill omöjligt att slänga ner dem. Alltid finns det något att haka upp sig på längs vägen ner mot marken. Om man ändå till äventyrs lyckas, – här kan ni tänka er Linus på linjen peka finger mot grenen och lägga av ett av sina berömda skratt som det fullkomligt sprutar saliv om – så hittar grenen genast någonting annat att trassla med. Stegen är närmast oemotståndlig, för att inte tala om mina fötter väl nere igen. Nu är bakgrundsfärgen hos Linus svartlila och jag vill inte ens fundera över vilka uttryck han tar till. Eftersom man ständigt tittar uppåt när man går nere på marken, för att se hur och var man ska klippa härnäst, är det inte helt ovanligt att clownliknande scener utspelar sig med stege, grenar och allt. Man får passa på när närmaste grannarna inte är hemma… Clownscenen får Linus att falla huvudstupa över linjen som tar slut och det karaktäristiska ”ENDE” eller ”FINE” skrivs dit.

Om man står hyfsat stadigt uppe i trädtoppen kan man ta i allt vad man orkar och slänga iväg grenen utanför Gamla Bettans omkrets. Då hamnar den på marken, men råkar man hålla ett verktyg i samma hand så ligger det också det garanterat på marken. Det finns starka skäl att ha med sig mer än en sekatör upp i trädet…

Nyklippt
Nu är Gamla Bettan nyklippt och fin. Med sina knollriga, lite lockiga grenar, fulla med sporrar där det i höst kommer att bli äpplen, ser hon nästan nypermanentad ut. Borta är det långa 80-talsstubbet hon haft så länge innan jag kom till skott. Man kan kasta en hatt genom hennes krona, precis som ordspråket säger att man ska kunna. Både hon och jag har fått våra märken – hon snittytor efter grenar som kapats och jag blåmärken. Men nu när det hela är över är vi väldigt nöjda båda två. Gamla Bettan förbereder sig för att leverera mat till humlor och bin, skydd åt fåglar och ännu större och friskare äpplen till mig och maken. Jag njuter av utsikten från biblioteket och av att titta på hur välvårdad Bettan ser ut och ser fram emot kommande äppelskördar!
IMG_2716