Om träd – iakttagelser och erfarenheter från Ingrid Persson

Ingrid Persson delar med sig av sina iakttagelser och erfarenheter nedan och den här gången handlar det om träd. Hon har tidigare fägnat oss med det sprittande och välformulerade kåseriet  ”Mikroorganismer är konstiga kroppar” här på bloggen så håll till godo!
_________________________________________________________

Träd är överlevare! Om inte rådjur stämplar sitt revir på unga stammar förstås, eller älgar tuggar i sig barken i gamla äppelträd så det blir öppna sår, eller om stormar fäller dem till marken med rotändan pekande upp i skyn.

År 1970 flyttade Mannen och jag till en by på Småländska höglandet och till huset som byggdes år 1949.  Här fanns alla slags fruktträd och alla andra sorters träd som kan överleva i zon 5. På sommaren stod allt det gröna som en vägg intill huset och bakom huset stod skogen tät. Huset hade då stått tomt i tio år och säkert hade trädgården inte skötts på minst 20 år.

Sedan dess har fruktträden dött undan för undan. Plommon, krikon, skuggmoreller och äppelträd, sakta men säkert har de tynat bort. Från början fanns 11 äppelträd, nu finns tre kvar som bär god frukt. Och för all del – det räcker för hushållet och att sedan, med det som blir över, köra iväg till skogen för att inte locka hit älgar och rådjur. En sak har jag lärt mig under alla dessa år, att fruktträd som gör ett desperat försök att överleva, sätter otroligt mycket frukt. Så gör våra två plommonträd i år. Det gäller att ha en stor frys så man kan bevara dem i många år.

Däremot granarna och de stora lövträden har under vår tid här antagit jätteproportioner.

En gran som står nära huset på vårt berg, den använde vi som julgran och hängde upp julgransbelysning i under många år. Den är nu 25m hög.

En rönn har planterat sig i ett körsbärsträd
I ett körsbärsträd modell jätte, har en rönn planterat sig.

Den jättelika hängpilen ned mot vägen, hyser i sina tjocka förgrenade stammar en björk, en rönn och en oxel. I ett körsbärsträd modell jätte, har en rönn planterat sig.

Blad lägger sig mellan stammarna, blir så småningom jord, fågeln flyger förbi och skvätter dit några frön. Och vips växer där andra träd. Fast det tar ju åtskilliga år förstås.

Framför huset står två skönheter som planterats till
lyst. Paradisäppelträd, det ena med mörkröda blommor och dito frukter och det andra med vita blommor och plommonformade, gulrosa frukter.

Paradisäpple med ymp
Hackspetten har ympat in en gren vitt paradisäpple i det röda paradisäppelträdet.
Prydnasäpple rött
Paradisäpple med mörkröda blommor.

I det med mörka blommor har hackspetten spelat oss ett spratt. Hen har nämligen hackat in några kärnor från det vita trädet som blivit ympar. Så där sticker två grenar upp i kronan med vita blommor.

Men det mest överlevande träd som finns just här i omgivningarna, det växer hos Lars i Nystorp.

När han var tolv dagar gammal flyttade familjen till Nystorp – ett torp under Askeryds säteri vars ägare är adelssläkten Bonde. Då hade torpet brukats i fem generationer.

Lars är en ihärdig odlare och odlar allt från blomsterängar och rabatter till potatis, bönor, ärter och allt man kan tänka sig i ett grönsaksland. Han lever nästan som på självhushållningens dagar och håller hela stället i ett överdådigt skick.

Så här berättar han om sitt märkliga träd:
Framför boningshuset står ett gammalt äppelträd som när min familj flyttade hit var över 200 år gammalt med mer än 3 meter i omkrets som grenade ut sig i flera stammar.

sep 13 uggla,en,lars 013 (1)
Idag kan man stiga in i den murkna delen som har blivit som ett rum där man kan står rak.

Det var ihåligt och murket redan när jag var barn, vintrarna i början på 1940-talet gick illa åt trädet och flera stammar frös. Min far kapade ner de döda stammarna och så småningom växte det ut nya. Idag kan man stiga in i den murkna delen som har blivit som ett rum där man kan står rak. Trädet är 6-7 m högt, kronan breder ut sig med 10m i diameter. Vartannat år bär det frukt, enorma mängder – en syrlig sort som håller sig till fram på vårkanten.

Jag vårdar det så gott jag kan, det har blivit ett kärt väsen förknippat med många minnen, en symbol för livsvilja och småländsk envishet.