Jag ska aldrig mer odla!

Aväten funkia
Rester av en funkia…

I år kom den redan innan odlingssäsongen ens startat, den där nästan panikfyllda känslan – jag ska aldrig mer odla igen! Den laddar oss hobbyodlare med sådan ångest, för egentligen är det ju det enda man vill såhär års! Vi har nog var och en lite till mans snuddat vid tanken att ta tjänstledigt under sommarmånaderna för att kunna försörja oss en tid på växter och odling. Men så kommer de, marodörerna, den ena efter den andra…

IMG_3750
Blommande geranium, en så kallat rådjurssäker växt – smaskens!

Så fort jag har rensat en liten plätt, en del av en rabatt, har rådjuren varit framme på natten eller tidig morgon nästa dag och bitit av föremålet för mina omsorger. Att jag aldrig får se Axveronikan, som jag naivt planterade i ena perennrabatten för två år sedan, har jag lärt mig att acceptera. Den vita Floxen likaså. Men i år har de knipsat av alla plantor av Alunrot och Astilbe flera gånger om, Akleja, som tidigare alltid har fått vara ifred, Stormhatt och Höstaster blir ständigt nedbetade. Maskrosor, Revsmörblomma, Kirskål och Såpnejlika däremot får vara ifred som vanligt.

Rådjurens hänsynslöshet beror kanske på att våren varit synnerligen torr och skog och äng runt omkring därför inte erbjudit de saftspända knoppar de så gärna sätter i sig. Eller så känner de sig vilsna då skogen nära vårt hus har sågats ner, att ge plats åt andra hus. En viss förståelse har jag och fortfarande förtrollas jag av deras skönhet de gånger jag ser dem stå mitt i rabatten och fundera över vilken planta de ska ge sig i kast med härnäst. Men efteråt… Allt som jag odlat för att kunna studera humlornas och binas beteende, allt som jag drömt om att gå och lukta på i sommar har troligen redan fått tillräckligt med stryk för att inte orka hela vägen kommande säsong. Den färgprakt som jag tänkt ska kunna avnjutas från flera olika rum i huset – i ett nafs är den väck! Alla former på blad och blommor som sparkar igång kreativiteten i hjärnan är redan deformerade, avätna!

En misstänkt brun, skallös snigel... Mördarsniglar har vi gott om!
En misstänkt brun, skallös snigel… Mördarsniglar har vi gott om!

Sniglar har vi visserligen inte sett så mycket av denna torra vår och ändå var det just en snigel som gav mitt odlarintresse dödsstöten! En kväll gick jag ut bara för att njuta av de underbara lila bollökarna. Mitt i blomprakten låg en äcklig skallös, brun snigel och vältrade sig, högst troligt en mördarsnigel – dem har vi gott om! Under antennerna kunde jag nästan ana dess hånleende. Sedan dess har jag träffat på dem på plattsättningen, ätandes andra sniglar, på vackra sirliga växter, i gräsmattan… Biologiskt snigelpellets har jag strött ut så fort jag vattnat någonstans men utan entusiasm. Jag vet att det hjälper, att de inte blir så många om man använder det i början av säsongen, men nu var det svårt att motivera sig, ens till att göra denna enkla syssla. Om inte sniglarna är på växterna så är det rådjuren. Andra har andra djur att reta sig på; sorkar, mullvadar, älgar, löss… ja ni vet ju själva hur det brukar vara. Nej, aldrig mer ska jag göra något så fåfängt som att odla, bestämde jag mig för i början av maj.

Så blev det lördagen den 28 maj. I min kalender stod det skrivet att trädgårdsföreningen i Åkersberga skulle ha sin årliga växtförsäljning, ett samarrangemang med konstföreningens vernissage och försäljning av konst vid Länsmansgården. Jo men visst skulle jag åka dit och köpa några salladsplantor. Det gjorde jag förra året att ha uppe på köksaltanen, dit varken rådjur eller sniglar verkar kunna ta sig. Och att prata och skratta med andra odlingsnördar helade min gröna själ! Med hem i bilden därifrån hade jag salladsplantor i olika kulörer, tomatplantor, isop – en växt som rådjuren åtminstone inte har som förstahandsval – och en stor kruka. Lite kanske jag kunde odla ändå trots allt…

Under resten av lördagen fyllde jag glatt krukor med jord, blommor och grönsaker. Några rädisor brukar jag alltid så i krukorna och japanska mållor att plocka hallonliknande bär från senare i sommar, till frukt- och grönsaksdrinken på morgonen. Köksbalkongen blev åter ett grönsaksrum, en naturlig fortsättning på köket. Den idén kom jag på förra året, ett lyckat experiment.

Cerise pion
Pionen får vara ifred både från rådjur och sniglar.

Det blev lördags afton och natt och sedan kom söndagen. Ett frö av hopp hade börjat gro inom mig över natten. Kanske skulle det gå att få till en av alla blomsterrabatter i år trots allt. Med nyfunnen energi grävde jag bort växter som vi inte har fått se blomma på flera år; Bergenia och Prickklocka. De ersattes bland annat med den giftigaste växten vi har i norden – stormhatt. (Nu är det rötterna som är giftigast på stormhatten så det är inte alltid rådjuren låter den vara trots allt). Pionerna har alltid fått vara ifred från både rådjur och sniglar. Fanns det ingen pion som stod lite olägligt i trädgården och som behövde flyttas på möjligen? Jodå. Där fanns en som stod lite väl skuggigt eller kanske framför allt inte syntes, varken från huset eller när man står och tittar ut över rabatten.

Grannen odlar gladiolus varje år och förra året såg jag den blomma. Det är ett gott tecken! På Trädgårdsmässan i Älvsjö i april i år råkade jag köpa några gladioluslökar som jag förgrott. Även om en del av dem hamnade i krukor på köksverandan, oåtkomliga för fyrbenta djur, prövade jag nu att sätta ut några i rabatten, där rådjuren står och betar rätt av. Här skulle testas. Är gladiolus rådjurssäkra eller inte? Alunroten fick kvistar av vinbär runt sig. Är det något rådjuren lämnar därhän så är det vinbärsbuskar! Döda vinbärsgrenar klipptes av och placerades runt smakrika växter. Kanske skulle de nu få en chans att återhämta sig.

Det slog mig medan jag arbetade med rabatten att den hittills har lyst av nybörjarens iver och misstag. Till viss del lyckades jag nu få bukt med dessa. Det har varit någonting obestämbart med den där köksrabatten som gjort att jag inte riktigt har tyckt om den. Men efter att ha odlat odlingsintresset i några år, läst på i böcker, pratat med kunniga människor och prövat själv, kunde jag nu identifiera några saker som gjorde att rabatten har upplevts som rörig och orolig. Dels var det för många olika växter i den, vilket gjorde att den kom att se prickig ut. Harmonin i att upprepa samma sorts planta på flera ställen kan inte överskattas. Sedan hade jag valt växter där lövverket såg liknande ut. Så mycket bättre blev det med de olika kontrasterna på bladen när gladiolusarna kom dit. Deras spetsiga, till synes vassa blad, kom att bryta fint mot ulleternellens lite rundare blad och den gula röllekans flerflikiga.

Det saknades även en centrumväxt, något storslaget och spännande i mitten för att lyfta hela rabatten. Detta noterade jag redan förra året. I år blev det en giftig slingerväxt – Purpurvindan Knowlian´s Black. Jag är bara obotligt förtjust i slingerväxter! Det är någonting extra romantiskt med dem och de hjälper till att skapa lite höjd i rabatten.

Keramiktuppen Kurt hoppas jag ska uppfattas som en varnande rådjursrumpa.
Keramiktuppen Kurt hoppas jag ska uppfattas som en varnande rådjursrumpa.

Som vanligt blev det mer kämpande än vad jag hade tänkt från början! Mentalt hade jag avsatt 1 timma eller max 1,5 för att byta ut växter och rensa runt dem som skulle vara kvar, men det tog ju förstås en hel dag och då hann jag inte plocka undan allting efter mig! Sista handen vid rabatten (för den här gången) var att sätta dit pricken över i:et – Kurt! En flygande, vit, fantasitupp i keramik hade följt med från min exkursion bland växter och konst vid Länsmansgården föregående dag. Den såg absolut ut att heta Kurt! Med hjälp av ett armeringsjärn i jorden, som man hängde upp keramiktuppen på, kom det att se ut som att han flög över rabatten. Kanske skulle hans vita färg påminna om en varnande rådjursrumpa i skymnings- och morgonljuset och skrämma bort rådjuren.

Oj, här har rådjuren missat en rosenknopp. Hoppas inte de läser min blogg nu och hittar den!
Oj, här har rådjuren missat en rosenknopp. Hoppas inte de läser min blogg nu och hittar den!

Visst har det kommit dit nya spår av rådjursklövar i köksrabattens jord, även efter den där söndagen, men ingen växt har blivit nerbetad. Det finns alltså hopp trots allt om en blommig sommar. Nu är vi inne i juni månad och även om jag är väldigt sent ute har jag rensat, bytt ut växter, satt upp vinbärskvistar och hällt snigelmedel i de flesta rabatter i trädgården vid det här laget. Aldrig-mer-odla-sjukan har släppt sitt grepp och i morse strosade jag runt med tekoppen i handen och tog bilder och njöt av allt det vackra naturen har att erbjuda.