Humlorna som lär oss … – en berättelse av Hetty Post

Vår poetiska och naturälskande gästbloggare, Hetty Post, låter oss få ta del av en ny liten berättelse. Tidigare har hon skrivit ”Humlorna i fågelholken” här på bloggen. Det är bara att luta sig tillbaka i solstolen, njuta och läsa!
_________________________________________________________

Då blev det till salu, det vackra stället mitt i naturen och med sjön alldeles framför fötterna. För drygt trettio år sedan hyrde vi lillstugan och semestrade här flera år i rad. Och nu fick vi tillfälle att förvärva våra sommarminnen från länge sedan.

Men vilken besvikelse att återfinna huset så vansinnigt förstört. Ommålat i den värsta gula färg som bara tänkas kan, utstyrt med alla möjliga hemska saker som man kan komma på som hobbyelektriker. Kort sagt: hela det vackra stället hade förvandlats till någon sorts industri. Och det hade vi köpt? Skulle vi verkligen bo här? Skulle detta kunna bli vårt drömställe?

Jo, allt var redan bestämt. Eftersom vi aldrig tidigare har ångrat något beslut vi tagit drev vi även igenom husköpet. Kvarstod att börja kriget mot den hemska industrin.

Det blev hårda tag och brutalt revs allt som störde oss, för att vi sedan skulle kunna bygga upp på nytt, steg för steg. Tillbaka till naturen var målsättningen.

Huset renoverades både invändigt och utvändigt med naturliga material och färger. Den fula gula färgen byttes mot näver med äggskal för att låta huset smälta in i omgivningen.

Mitt i byggandet tog jag mig tid att sätta igång med trädgården. Det kändes så himla skön att bryta igenom den tråkiga raka gräsmattan och låta vilt gräs med vilda blommor växa in på kanten. Så roligt att klippa gångar genom det vilda gräset med sin ängsblomsterprakt. Nattviolen kom tillbaka. Så härligt! Vilken fantastisk upplevelse att brutalt rycka bort de röda rosorna och de röda och gula tulpanerna för att byta till stor Campanula (blåklocka) och stor Daggkåpa, som hänger ner som välfyllda kuddar ihop med andra växter i mjuka pasteller.

Sedan gjorde jag något nästan olagligt enligt trädgårdsarkitekterna. Mycket envist och fast bestämt planterade jag lupiner i olika färger.
Sedan gjorde jag något nästan olagligt enligt trädgårdsarkitekterna. Mycket envist och fast bestämt planterade jag lupiner i olika färger.

Sedan gjorde jag något nästan olagligt enligt trädgårdsarkitekterna. Mycket envist och fast bestämt planterade jag lupiner i olika färger. Det gäller ju bara att hålla ordning och koll i kaoset så att de inte tar över. Ändå blommar det nu lupiner i risten, gallret som borde fungera som skoskrapa vid trappan till entrén. När jag öppnar ytterdörren möts jag av en färgpalett med lupiner, som dessutom låter som en stråkorkester. För med lupinerna kom humlorna tillbaka till vår trädgård.

Man är inte ensam en enda dag. Det surrar och snurrar vänligt och de har det så trevligt tillsammans. Tittar man närmare ser man alla olika sorter. Det finns stora humlor och mindre, olika raser och färger. Maten räcker till alla, plats finns för alla i de stora avlånga blomklasarna och de är så väldigt sociala i umgänget. Humlornas motsvarighet till handgemäng – vinggemäng – uppstår aldrig. De är som en stor multikulturell familj.

Det är nog det de kan lära oss: alla får vara med här på jorden oavsett ras, färg och kön. Vi alla får leva ihop som en stor familj. Om humlorna kan det borde även vi klara av det…