I förra inlägget skrev jag att humlan har en päls som används för att bevara värmen, men det gör också att humlan kan råka ut för att bli alldeles för varm. Vid en kroppstemperatur över 44 grader dör de. Det är intressant att konstatera att humlor är mindre vanliga i varmare länder, som exempelvis medelhavsländerna. De humlearter som ändå förekommer där har kortare päls. Och precis som man gör vid Medelhavet tar humlorna siesta från matsamlandet mitt på dagen vid de tillfällen då solen steker för mycket för deras smak.
Bakkroppen är kallare än mellankroppen och när värmen gör sig alltför påtaglig pumpar humlan över kallt blod bakifrån och fram. Om boet blir för varmt är det genast några arbetare som agerar fläktar genom att ställa sig i öppningen och vifta ut värmen. Ju högre temperatur i boet, desto fler humlor som viftar.
m den får rätt förutsättningar – genomgå en metamorfos och förvandlas till en sorts kalla. Bilden på påsen med knölen i förförde mig med sin exotism! (Här på bloggen blir bilden väldigt grynig eftersom det är ett fotografi av en etikett).
Många arter av humlor bosätter sig gärna i marken i övergivna rått- eller sorkhål. Sådana bon kan bestå av gångar och tunnlar som är flera meter långa. Humlorna använder torrt gräs och annat bomaterial som redan finns i det övertagna boet till att göra sin egen inredning.
I lördags såg jag den första humlan. Den låg i redskapsboden på rygg och sprattlade frenetiskt med alla benen i vädret. Jag har läst på lite om humlor och märker att dessa nyförvärvade kunskaper håller på att förändra min inställning till odling, olika växter, mina preferenser när det gäller växternas färger med mera. Det är förvånansvärt att upptäcka hur lite jag vet om dessa flitiga pollinerare och säkert är det fler som inte alls känner till hur humlorna framhärdar sina dagar. Det vill jag ändra på! 🙂