För att få med fler spännande berättelser och iakttagelser inom ramen för natur, växter och djur här på bloggen, kommer jag att bjuda in gästskribenter lite då och då.
Först ut är Ingrid Persson, som är född i Jämtland (odlingszon 7!) och som större delen av sitt vuxna liv har bott på Småländska Höglandet (odlingszon 5). I många år har hon odlat tappert, stångats med frost, sork, hare, rådjur och älgar, men ändå alltid kunnat servera sin familj hemodlade grönsaker året runt.
Som barn var naturen hennes och kompisarnas ”fritidsgård” och naturintresset har följt och förgyllt tillvaron för Ingrid till vardag och helg på så många olika sätt; hon skriver om och beskriver naturen i sina ungdomsböcker, utgivna av Bonniers förlag, kunskapskanalen på radion har fått vara med i bakgrunden i hushållsarbetet under många år och med familjen har hon varit ute på fjällvandrarsemestrar och mycket mer.
Som gästbloggare vill Ingrid rikta vår uppmärksamhet mot de invånare i naturen som vi inte ser… Håll till godo!
______________________________________________
Mikroorganismer är konstiga kroppar
Mikroorganismer, det är några konstiga kroppar. Många är långa, svåra att fånga men de flesta är små, mycket små, mycket små, som Olle Adolphson en gång sjöng.
De är så små att de bara låter sig fångas i ett elektronmikroskop.
Och överallt finns de, över oss, under oss, på oss och i oss. De flesta är goda, snälla, arbetsamma varelser som kämpar för livet. De för så att säga en livsbevarande kamp. Och det märker vi inte ens. De sköter sitt medan vi sköter vårt. Vi är ju strängt taget bara ett värddjur för dem.
Men ibland känner vi tydligt hur det bara kryllar av de mest illvilliga, blodtörstiga och mordgalna typer som försöker ta herravälde över våra kroppar.
Det är såna där mikroorganismbanditer som slår ihop sig i stora baketerie- eller virusgäng, som ständigt jagar ett värddjur där de kan slå sig ner och riktigt frossa och leva rullan i fullkomliga förökningsorgier.
Det är när vi är sjuka eller har ont någonstans.
Som tur är har vi gratis hjälp av de goda, snälla, små arbetsamma, som utan att vi bett dem, mobiliserar sina härar och går till anfall i ett regelrätt utrotningskrig. För det mesta går de segrande ur striden.
Men numera har vi så bråttom att vi inte har tid att vara sjuka. Vi har inte tid att vänta på stridens utgång, så vi går till doktorn och skaffar oss förstärkning.
Och doktorn har produkter från mikroorganismfabriker som människan har startat. Människan är ett listigt djur.
Med en burk antibiotika går vi sedan hem, intar sängläge några dagar i väntan på att antibiotikaprodukten ska börja sitt utrotningskrig.
Jag undrar vad våra snälla små tycker om denna intervention? De kanske blir sura och börjar strejka. De kanske rent av slutar att bygga sina försvarsmurar av antikroppar.
Man ska vara snäll mot de små arbetsamma och skapa en miljövänlig arbetsplats till dem, då går det en väl här i livet.
För den sakens skull behöver man inte jämt gå och tänka på dem, men vid vissa tillfällen får man faktiskt lov att riktigt fjäska för dem.
Till exempel när man bakar bröd. Om ni visste vilket härligt bröd de hjälper mig att göra. Det är brödbakarorganismerna, till vardags kallade jästarbetare.
Ute i grönsakslandet har jag flera miljarder jordbruksarbetare. Där går det åt att fjäska en hel del. Annars får jag dåliga grödor.
För att inte tala om komposten! Den kräver verkligen sin man/kvinna för att få kompostarbetarna att tillverka jord tillsammans med maskarna.
Apropå komposter. Har ni hört talas om metall komposter? Naturligtvis heter det inte så, utan bakteriella urlakningssystem. Men det är samma princip som vanliga trädgårdskomposter. Bara den skillnaden att där utvinner man inte mylla, utan metaller.
Saken är den att i gamla slagghögar från gruvor finns mikroorganismer som ur mineralkornen frigör de små metallrester som finns. Samtidigt som de frigör dessa metaller – som annars skulle hamna i grundvattnet och föras vidare till åar och sjöar där metallerna tar död på alla organismer, inte bara mikro – så har dessa slagghögar fräckheten att tillverka svaveldioxid. Och svaveldioxid, det vet man ju hur det går med den i luften, vattnet och marken. Det blir surt, sa räven.
I Sverige har det forskats om hur man ska kunna reglera detta ohämmade, miljöförstörande bergsbruk. Genom att sätta in dessa mikroorganismer i ett reglerat system, skulle man kunna utvinna metaller i slagghögarna där metallhalten är för låg för att vara ekonomiskt lönsam med konventionell gruvdrift.
Alltså mikroorganismer som gruvarbetare. Det är heller ingen risk att de små ska frysa ihjäl här i kalla Norden, för de är så finurliga att de producerar sin egen värmeenergi.
Där ser man vilka konstiga kroppar mikroorganismerna är.
Undrar just vad de har haft att styra med i min kropp medan jag har skrivit det här…